En dag i april 2012 var jag inne på Twitter och såg en tweet (ett officiellt meddelande) från Picknickfestivalen.
Det stod att Ung cancer skulle besöka festivalen som skulle äga rum på nationaldagen, och jag som alltid hade velat syssla med välgörenhet, frågade om jag kunde få hjälpa till. 
Utan att ens veta vad Ung cancer var för något, så fick jag ett mail om att jag stod uppskriven som volontär.

Dagen var inne och det var med ett pirr i magen & darriga ben som jag traskade iväg till Apslätten, där evenemanget skulle hållas. 
Jag som nog var den osäkraste människan i världen, visste inte vad jag hade gett mig in på.
Men innerst inne kände jag på mig att jag hade gjort rätt val. 

Jag stod mest still den dagen. Jag sa knappt ett ljud och stod upp medan de andra satt ner i gräset och vilade.
Jag vågade inte säga ett ljud, röra på mig eller ställa alla de där frågorna som jag egentligen ville ställa.
Jag var helt enkelt alldeles för blyg, och var efter den där dagen lite ledsen. 
Ledsen för att jag hade gjort ett dåligt förstaintryck, och ledsen för att jag trodde jag hade sabbat min chans att bli en del av Ung cancer.

Men så fel jag hade!

Det dröjde inte länge innan Julia, grundaren av organisationen, hörde av sig till mig.
Hon sa att jag alltid var välkommen att komma och pärla, fika & kramas.
Så när mitt sommarlov startade, började jag hänga på kontoret. 
Dag efter dag. Jag växlade i början inte särskilt många ord alls, jag satt mest tyst. 
Men för varje dag som gick, så blev jag säkrare och säkrare på mig själv.

När de andra på kontoret fick reda på att jag hade en slags social fobi, som betydde att jag inte klarade av att prata framför folk, så var de snabba med att säga att detta ska fixa sig. 
Jag började få hjälp, genom att höra olika historier, tekniker och tips. 
Jag fick träna, genom att sitta mitt emot en man och prata, samtidigt som de andra på kontoret satt bakom mig. 
Jag tränade på att ställa följdfrågor och lära känna personen jag hade framför mig.
Och såhär fick jag göra med fler & fler människor. 

Till en början tyckte jag att det var urlöjligt, det var ju inte just det här med att ha ett samtal med en person som var problemet, utan att t ex hålla tal. 
Men saken är den att träningen med följdfrågor och allt var det innebar, var så viktig för mig.
Utan att jag visste om det själv. För det var något jag inte trodde att jag hade svårt med, fast egentligen var det en stor del av problemet. 

Efteråt fick jag höra från en av de som hjälpte mig: "vi skulle inte ha hjälpt dig med detta, nu kommer vi ju aldrig få tyst på dig.." och det var delvis sant. Sedan dess har jag varje dag utvecklats och blivit så mycket säkrare i mig själv. Jag har börjat tro på mig själv och jag har tagit tag i det som var ett stort dilemma för mig.

Efter sommaren började jag första året på gymnasiet och hamnade tyvärr på fel gymnasium. Jag mådde jättedåligt och den första veckan var ett helvete. Men då fanns mina vänner i Ung cancer där för mig och stöttade mig. De sa att jag skulle ge det en chans, men då hade jag blivit så trygg i mig själv att jag sa att jag vägrade försöka. Jag lyssnade på mitt hjärta och bytte till ett ställe där jag trivdes mycket bättre. Och att komma in i en klass som redan var skapad, är kanske inte det lättaste. Men det gick väldigt, väldigt bra då jag hade fått hjälp hela sommaren med hur jag skulle göra i sådana situationer. 

I slutet av det första gymnasieåret höll jag mitt första tal någonsin. Tack vare allt stöd jag fått av Ung cancer. Jag mådde illa av nervositet, men jag fixade det galant. Tårarna var många efteråt och stoltheten var enorm.

Nu kom jag ifrån själva ämnet lite grand, men det jag ville säga var att den här organisationen har blivit mitt andra hem. Jag har spenderat så många eftermiddagar med att hänga på kontoret och jag har försökt ta mig tid till att arbeta ideellt där. Jag har fått vara med på event, jobbat på fester och träffat så otroligt många människor. Alla unika. Jag har lärt känna mig själv och jag har lärt känna några av mina nuvarande närmaste där. Jag har lärt mig mycket om cancer och fått möta många individer som själva är drabbade samt sådana som är anhöriga till någon med cancer. Jag har fått byta erfarenheter med folk och börjat se livet på ett helt annat sätt.

Den här sommaren har jag fått äran att under 5 veckor få sommarjobba på kontoret, och det har varit de bästa veckorna i mitt liv. 
Jag har gråit, skrattat, sjungit, dansat, ramlat och haft så många känslor som bara har brytit sig ut. 
Och det är det som är så bra med Ung cancer - man får känna precis vad man vill innanför deras väggar.
Man får gråta, man får skratta, man får skrika, man får prata och man får vara alldeles tyst. 
Ingen dömer en och man bär runt på vetskapen att det alltid finns någon där, ifall man behöver hjälp eller bara vill  prata. Det är ett sådant otroligt lugn att befinna sig på den platsen och det känns bra i hjärtat.

Och efter den här sommaren är jag ännu säkrare på att jag vill lägga ner både hjärta och själ i att hjälpa Ung cancer i både vått och torrt. Att ha börjat jobba ideellt för en sådan fin organisation är det bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv. 

Och till alla människor jag har fått äran att lära känna via Ung cancer: ni är KÄRLEK. SÅ JÄVLA MYCKET KÄRLEK! 

Jag tog beskedet lugnt o kände därefter att jag ska klara det här. 
Jag hade ju en hel sommar på mig, en hel sommar att fylla med minnen o lust.
Cypern-resan, den skulle ju få hela mig att bli lyckligast i världen.

Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Inte alls.
För varje dag som gick, blev jag bara trasigare o trasigare. 
Jag åkte inte med till havet en enda gång under sommaren.
Istället låg jag i min säng o tänkte på vad meningen med livet är. 

Plötsligt var sommarlovet slut o uppropet igång. 
O då kunde jag inte ens stå på mina egna ben längre.

Klockan slog läggdags för längesedan, men jag låtsades inte veta om det.
Trots att det blev suddigare och suddigare för ögonen och gäspningarna ökade,
så gjorde jag det som jag har gjort allt för många gånger förr,
jag klickade upp ett nytt worddokument.

På något sätt lyckas jag alltid komma på idéer som är fantastiska.. vid fel tidpunkt.
Varför kan jag inte ha den här glöden och fantasin på dagarna också?

I vilket fall har jag börjat skriva på en bok.
Jag använder mina tankar, drömmar, upplevelser och min kretivitet för att skriva något ärligt, känslofyllt och realistiskt. Detta kommer bli bra, det känner jag på mig.

Det handlar om allt från cancer till att bli kär i en person av samma kön, men mer får ni inte veta nu.

För nu ska jag sova. Dreglar när jag hör ordet sömn. Sö..m....n.. Zzzzzzzzzz.

 

Jag tänker. Hela tiden tänker jag så jag nästan hör hur hjärnan knakar. 

Jag vet inte vad jag ska göra med bloggen.
Jag älskar ju att skriva, jag gör ju det.

Men jag föredrar att skriva med hjärtat,
o det har jag inte kunnat göra på senaste tiden.
Jag menar, jag har loggat in här gång på gång,
börjat skriva ett inlägg, men sedan fastnat.
Efter bara någon mening.
Och då vill jag inte tvinga fram bokstäverna,
utan jag lägger istället de icke färdiga inläggen i utkast. 

Och så blir det ingen uppdatering.

Fan vad jag babblar alltså. Ni ser ju. En enda stor röra alltihop.

Planer. Drömmar. Förvirring.

Jag älskar att ha en blogg där jag kan skriva vad jag känner,
där jag kan dela med mig av egenskrivna dikter 
o texter där ni nästan får komma innanför taggtråden runt mitt hjärta. 

Jag älskar att prata om svårigheter o om tvivel,
så att jag sedan kan skriva inlägg om att jag har klarat av det som jag har oroat mig för.
För innerst inne vet jag ju att jag klarar allt, 
bara att jag måste ta mig igenom både eld o vatten
o kämpa lite. Men att jag klarar allt, det finns det inget tvivel om.

Samtidigt som jag älskar att skriva om de här personliga sakerna,
så har jag ett intresse som jag har lagt lite på is nu på den senaste tiden.
Eller lagt på is o lagt på is,
varit lite tyst om är nog de rätta orden. 
Intresset är *trumvirvel*... fotboll.
Fan vad jag älskar den sporten! 

O nu svär jag nog för hundrade gången,
men jag måste. 
Det kommer från hjärtat. 

Jag kan inte få nog av fotboll. 
Så fort jag har en boll runtomkring mig
eller ett event att se fram emot,
så pirrar hela magen av lycka.
Nu när UEFA dam-EM äger rum,
känner jag hur bubblig jag är. 
Bubbligt glad.

Mina semesterdagar spenderar jag med att vara inne på svenska landslagets hemsida
o på andra fotbollssidor, för att lyssna på intervjuer, se presskonferenser, titta på fotboll helt enkelt.
Jag går på EM-matcher på Gamla Ullevi 
o känner mig alldeles fylld av pepp.

O längtan efter att en dag stå på planen igen är enorm.
Jag har ju försökt lägga fotbollen bakom mig,
försökt att leva ett liv utan det.
Men jag har insett att det inte går.
Jag har varit skadad, 
jag är skadad,
men jag ska opereras.

En dag ska fotbollsskorna på igen,
om det så är i landslaget eller i Korpen. 
Bara jag får lira boll så är jag lycklig.

O nu till saken som det här egentligen skulle handla om - hur jag ska ha min blogg.
Jag vill ju skriva mina personliga texter,
samtidigt som jag vill skriva om fotboll.
O det blir rörigt om jag blandar det,
det blir det.

Så frågan är om jag ska starta en annan blogg där jag ägnar mig åt sport,
o låter den här sidan vara mer privat,
eller om jag helt enkelt måste välja vad jag helst vill skriva om.
Men jag vill ju skriva om båda.

Ödet får bestämma.
Vi får se hur det blir. 

 

 

 

 

 

Ibland känner jag mig som den värdelösaste vännen i världen.
Jag är ledsen att många inte hör av sig till mig, 
men jag är väl själv inte den bästa på det heller.

Jag har nog en tendens av att lägga all min energi
på de som inte är redo att ge tillbaka energi till mig.
Och det gör ont. 

Ibland känner jag mig som den värdelösaste vännen i världen.
Jag försöker finnas där för mina nära och kära,
men jag är dålig på att formulera mig i ord. 
Jag vet att jag är en bra lyssnare,
men det känns inte som att det hjälper.

Jag vill så himla gärna hjälpa de jag älskar,
men jag vet inte hur. 
Vad jag än gör och vad jag än säger,
så känns det som att jag gör fel.
Så jävla fel.

Och mitt i all röra så glömmer jag bort mig själv.

 

hen.

som får dina läppar att le.

hen.

som skrattar och gråter med dig.

hen

som säger hur bra du är.

hen 

som VISAR hur bra du är.

hen 

som får din mage att bli alldeles bubblig.

hen

som får ditt hjärta att slå.

hen

som älskar dig för den du är.

hen

som du älskar mest av allt.

 

hen.

Jag har en sådan där dröm om att förändra världen. Jag vill inspirera människor och få dem att förstå att de är unika, bra och fina precis som de är. Jag vill sprida energi och glitter omkring mig. Jag vill dansa, sjunga, kramas, prata och glänsa. Jag vill känna det där lyckopirret i magen, ha ett hjärta som slår snabbare än ett x2000-tåg och känna hur hela kroppen bubblar av lycka. Jag vill ringa mina nära och kära för att berätta hur mycket jag tycker om dem. Jag vill göra spontana resor, bada i Poseidon-fontänen med fina människor och skutta runt på avenyn samtidigt som: känn ingen sorg för mig Göteborg, skriksjungs. Jag vill skriva, tala, underhålla och skapa. Jag vill bara sväva runt på fluffiga moln och se fram emot att vakna upp varenda dag och leva livet jag vill leva.

 

Men det finns en sak som gör att jag inte kan göra något av det här fullt ut. Jag har en klump i magen som tar upp platsen där pirret, energin och lyckan egentligen ska vara. Jag har ett kontrollbehov men nu kan jag inte längre ha den där kontrollen, vilket gör att jag får spel. Jag kan inte styra över mig själv och det gör mig galen. GALEN. Jag vill ju sprida positiv energi och lysa upp hela världen, men det är någonting som hindrar mig. Även om jag gör saker jag brukar älska att göra, så blir jag ledsen. Jag gråter ofta och går hela tiden och hoppas på att jag en dag ska vakna upp och må genuint bra. Men helst av allt vill jag bara ligga kvar i sängen och bara vara. Jag vill inte träffa alla fina människor på detta jordklot, för jag vet att jag är ett helvete att vara nära. 

 

Fast jag ska erkänna en sak. Helst av allt vill jag inte ligga kvar i sängen. Helst av allt vill jag bara ha en axel att gråta ut mot, en famn att ta plats i och ett öra som lyssnar. Helst av allt vill jag höra att jag inte behöver må bra och utstråla glädje, utan att jag är bra även fast jag är ledsen och mår dåligt. Helst av allt vill jag be om hjälp så att jag kan göra allt det där jag skrev i första stycket. Helst av allt vill jag inte överleva, jag vill LEVA.

 

Den sjätte juni tvåtusentolv tog jag mod till mig och gjorde det jag egentligen inte vågade - åkte till Picknickfestivalen för att träffa Julia, Hanna och medlemmar från Ung cancer för första gången. 

 

Det har nu gått ett år sedan dess och detta år har blivit bättre än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. 
Under den där sommardagen i fjol hade jag inte en blekaste aning om att denna resa skulle bli såhär bra och känslosam. Jag hade inte en blekaste aning om att jag skulle få lära mig såhär mycket om cancern, livet och om mig själv. Jag hade inte en blekaste aning om att jag skulle få jobba och mingla runt på fester, lära känna så underbara personer, prata så mycket med nytt folk, hålla i pärlevent, sommarjobba i webshopen, slå pärlrekord, gå upp så mycket i vikt (den som kom på idén att kontoret alltid ska ha fika - I hate love you), våga rida och få så fina minnen. 

 

Jag har haft ett år med både framgångar och motgångar, men hur jag än har mått har Ung cancer funnits där för mig. När jag har mått dåligt har de funnits där med kramar, stöd och värme. När jag har mått bra har de funnits där för att ta del av glädjen tillsammans med mig.

 

Jag vet inte hur jag skulle må, vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, idag, utan Ung cancer. 

 

Så länge jag andas tänker jag hjälpa er med allt ni behöver hjälp med. Så länge jag andas vill jag dela mina dagar tillsammans med er♥

 

 

alla tjejer borde vara feminister och är de inte det, så är det enligt mitt tycke något som är snett. 

HUR kan man i som en person i underläge i den här världen, INTE vilja ha en förbättring? en förändring? ETT JÄMSTÄLLT SAMHÄLLE? jag förstår inte. inte alls.

 

update: självklart tycker jag att ALLA borde vara feminister, men nu pratar jag ur mitt egna perspektiv som kvinna.