Att be om hjälp.
Jag står på ett berg med utsikt över hela Göteborg.
Jag håller ut mina armar som om de vore vingar.
Jag vill kasta mig ut i luften och falla fritt.
Jag har fallit så många gånger förr och tagit mig upp igen,
så varför skulle jag inte göra det nu också?
Jag vill testa mina vingar, om de bär mig.
Jag vill skrika ut allt jag bär på till hela världen,
eller åtminstone ut över Göteborg.
Jag vill skrika tills mina stämband brister.
Skrika att jag behöver hjälp.
Men idioten som är beredd att fly från verkligheten,
är för feg för att be om hjälp.
Och för feg för att frivilligt falla ännu en gång.
Jag håller ut mina armar som om de vore vingar.
Jag vill kasta mig ut i luften och falla fritt.
Jag har fallit så många gånger förr och tagit mig upp igen,
så varför skulle jag inte göra det nu också?
Jag vill testa mina vingar, om de bär mig.
Jag vill skrika ut allt jag bär på till hela världen,
eller åtminstone ut över Göteborg.
Jag vill skrika tills mina stämband brister.
Skrika att jag behöver hjälp.
Men idioten som är beredd att fly från verkligheten,
är för feg för att be om hjälp.
Och för feg för att frivilligt falla ännu en gång.
Jag är inte heterosexuell
.. inte heller homo- eller bisexuell.
Jag blir kär i en person, inte i ett kön.
Måste jag ha ett namn, en stämpel på vad jag är?
Kan jag inte bara få vara sexuell?
/Tjej som är upprörd på samhället.
Jag blir kär i en person, inte i ett kön.
Måste jag ha ett namn, en stämpel på vad jag är?
Kan jag inte bara få vara sexuell?
/Tjej som är upprörd på samhället.
Fuck cancer med Cecilia Hedström.
Fuck cancer säger vi.
Igår hängde jag hos fina Cecilia i hennes fotostudio, för att intervjua henne till ett kreatörsprojekt som vi arbetar med i estetkursen just nu.
Det blev en eftermiddag med mycket skratt och nya lärdomar. Jag kan ju säga att det inte var sista gången jag träffade denna powerkvinna, med den sprudlande energin som hon delade med sig av. Nej, henne måste jag träffa igen! Jag kan ju säga att jag var så peppad efteråt att jag satte mig bakom ratten i någon timma o körde SÅ BRA. Lyckades även få det omtalade motorstoppet i en rondell mitt under efter-jobbet-trafiken, men klarade det kanon. LIKE A BAWS!
Åter igen till Cecilia. Hon är just nu aktuell med sitt perukprojekt, som ni kunde se en snutt på i Västnytt igår (missade ni det så kan ni se det HÄR).
Imorgon hittar ni ett helt uppslag med henne om projektet i Expressen, så köp den för sjutton! (Jag TVINGAR er).
Ta hand om er!
PUSS.
Ingenting är omöjligt.
I somras fick jag höra en historia, en sann sådan.
Min vän berättade detta för mig under vår Lisebergsvistelse, och efter det kommer jag förknippa Liseberg med lycka. Jag har alltid haft Liseberg placerat i kategorin lycka, men denna historia fick mig att inse en sak, en sak som jag alltid kommer bära med mig.
En tjej, vi kan kalla henne Anna, fick vid 21 årsålder sitt livs tuffaste besked.
Anna som länge hade drömt om att bli mamma, fick beskedet att hon inte kunde bli gravid.
Att hon inte kunde bli gravid var ju något fruktansvärt för henne, men det värsta av allt var ändå orsaken till att hon inte kunde bli det. Cancer. Cancer i magen. En cancer som inte går att operera bort, en cancer som inte går att bota.
Med det i tankarna skulle man kunnat tro att Anna inte orkade mer. Att så tidigt i livet få beskedet om att inte kunna bli mamma och att man bär på en obotlig cancer, är svårt att hantera. Men att ge upp var det sista Anna ville göra, och med en drivkraft kämpade hon på.
5 år senare hände något. Anna fick reda på att hon var gravid.
Läkarna hade ju talat om för henne att hon aldrig skulle kunna bli gravid, men ändå hade hon ett foster inne i sig. I och med att Anna var gravid, kunde läkarna operera bort den där cancern som de tidigare hade sagt var obotlig. Så 5 år efter det hemska beskedet, stod hon där med ett barn och en frisk mage, och det hade hon aldrig kunnat tro.
Detta är ett bevis på att man aldrig ska ge upp, att man alltid ska kämpa och att ingenting är omöjligt.
Min vän berättade detta för mig under vår Lisebergsvistelse, och efter det kommer jag förknippa Liseberg med lycka. Jag har alltid haft Liseberg placerat i kategorin lycka, men denna historia fick mig att inse en sak, en sak som jag alltid kommer bära med mig.
En tjej, vi kan kalla henne Anna, fick vid 21 årsålder sitt livs tuffaste besked.
Anna som länge hade drömt om att bli mamma, fick beskedet att hon inte kunde bli gravid.
Att hon inte kunde bli gravid var ju något fruktansvärt för henne, men det värsta av allt var ändå orsaken till att hon inte kunde bli det. Cancer. Cancer i magen. En cancer som inte går att operera bort, en cancer som inte går att bota.
Med det i tankarna skulle man kunnat tro att Anna inte orkade mer. Att så tidigt i livet få beskedet om att inte kunna bli mamma och att man bär på en obotlig cancer, är svårt att hantera. Men att ge upp var det sista Anna ville göra, och med en drivkraft kämpade hon på.
5 år senare hände något. Anna fick reda på att hon var gravid.
Läkarna hade ju talat om för henne att hon aldrig skulle kunna bli gravid, men ändå hade hon ett foster inne i sig. I och med att Anna var gravid, kunde läkarna operera bort den där cancern som de tidigare hade sagt var obotlig. Så 5 år efter det hemska beskedet, stod hon där med ett barn och en frisk mage, och det hade hon aldrig kunnat tro.
Detta är ett bevis på att man aldrig ska ge upp, att man alltid ska kämpa och att ingenting är omöjligt.
Älskade regn.
Jag befinner mig på det bästa stället och pluggar.
Utanför smattrar regnet mot rutan.
Dripp, dropp, dripp, dropp.
Vetskapen om att det är sådär perfekt varmt ute, botar min ångest för att sedan lämna kontoret.
Jag är sugen på sushi. Och sallad. En stor sallad med kyckling och fetaost.
Min kropp försöker säga att jag behöver näring.
En början på ett sockerfall är på gång och det är alltid lika läskigt.
Bäst att börja röra på mig, men först: läsa klart en himla massa sidor som jag imorgon har prov på.
Har gjort mer än hälften och markerat det viktigaste, men såg nu att allt har försvunnit.
ÅT HELVETE MED ATT HA SINA KURSER PÅ DATORN!
Simtävlingen.
Jag minns inte vad jag tänkte på just då, men jag vill minnas att stod på kanten till den femtio meter långa simbassängen och tittade ner på mina fötter.
Mina knöliga, missbildade fötter. Fötterna som hade extra utstickande ben och låg upptryckta längst benen när jag föddes.
Framför mina fötter såg jag vattnet, det där turkosfärgade vattnet som var fyllt med klor och påminde mig om när jag var med min familj på Mallorca, hösten.. jag minns inte riktigt när.
Mina knöliga, missbildade fötter. Fötterna som hade extra utstickande ben och låg upptryckta längst benen när jag föddes.
Framför mina fötter såg jag vattnet, det där turkosfärgade vattnet som var fyllt med klor och påminde mig om när jag var med min familj på Mallorca, hösten.. jag minns inte riktigt när.
Plötsligt var jag nere i vattnet och simmade på banan bredvid min vän som deltog i en simtävling.
Jag hatade att simma, i alla fall när det gick snabbt, men gjorde det för min väns skull.
Jag ville så gärna simma bredvid henne och heja henne till en seger.
När jag skulle ta mig upp ur vattnet efteråt, stod han framför mig.
Han som jag var så galet betuttad i.
Han som hade det där halvlånga, solblekta håret.
Han med ögonen som var blåare än bassängvattnet.
Han som hade det största hjärtat på denna jord.
På något sätt hamnade vi sedan i ett rum i simhallen. Ett låst rum.
Jag och han, han och jag. Vi två. Tillsammans.
Det som sedan hände där inne, stannar där inne.
Ps. Min vän vann tävlingen Ds.
Jag hatade att simma, i alla fall när det gick snabbt, men gjorde det för min väns skull.
Jag ville så gärna simma bredvid henne och heja henne till en seger.
När jag skulle ta mig upp ur vattnet efteråt, stod han framför mig.
Han som jag var så galet betuttad i.
Han som hade det där halvlånga, solblekta håret.
Han med ögonen som var blåare än bassängvattnet.
Han som hade det största hjärtat på denna jord.
På något sätt hamnade vi sedan i ett rum i simhallen. Ett låst rum.
Jag och han, han och jag. Vi två. Tillsammans.
Det som sedan hände där inne, stannar där inne.
Ps. Min vän vann tävlingen Ds.
Videoblogg #1
Stampar.
står o stampar.
försöker springa. kommer ingen vart.
vill fyllas med lycka men tomheten tar över.
förvirringen. oron. rädslan. otryggheten. osäkerheten.
försöker springa. kommer ingen vart.
vill fyllas med lycka men tomheten tar över.
förvirringen. oron. rädslan. otryggheten. osäkerheten.
frågar mig själv: "vad vill du?".
utan något svar stampar jag vidare.
jag har stampat ett hål i marken nu.
jag tappar balansen.
jag faller. hårt.
jag ser mig omkring. hål överallt.
ett bevis på att det inte är första gången jag har stått här o stampat.
utan något svar stampar jag vidare.
jag har stampat ett hål i marken nu.
jag tappar balansen.
jag faller. hårt.
jag ser mig omkring. hål överallt.
ett bevis på att det inte är första gången jag har stått här o stampat.
jag reser mig upp, som alla andra gånger.
med rödsprängda ögon o blodiga knän höjer jag nu rösten.
jag skriker till mig själv: "VAD VILL DU? PÅ RIKTIGT, VAD VILL DU?".
fortfarande inget svar.
allt börjar om på punkt ett igen.
jag stampar, faller, blir skadad, men reser mig upp.
jag reser mig upp för att jag måste.
ett hål fyllt med INGET ska inte få vinna över mig.
den stora frågan är NÄR alla småhål kommer bilda ett enda stort jättehål.
ett enda stort jättehål som jag kommer falla i.
jag hoppas att jag hinner hitta mig själv och vad jag vill innan den stunden kommer.
Jag vet inte vad jag vill.
med rödsprängda ögon o blodiga knän höjer jag nu rösten.
jag skriker till mig själv: "VAD VILL DU? PÅ RIKTIGT, VAD VILL DU?".
fortfarande inget svar.
allt börjar om på punkt ett igen.
jag stampar, faller, blir skadad, men reser mig upp.
jag reser mig upp för att jag måste.
ett hål fyllt med INGET ska inte få vinna över mig.
den stora frågan är NÄR alla småhål kommer bilda ett enda stort jättehål.
ett enda stort jättehål som jag kommer falla i.
jag hoppas att jag hinner hitta mig själv och vad jag vill innan den stunden kommer.
Jag vet inte vad jag vill.
kyssen.
jag ser in i dina ögon, i dina ögon som är lika blå som thailands finaste hav.
jag ser min egen spegelbild o fnittrar till.
dina pupiller ändrar storlek o jag försöker läsa av vad det är du vill.
resultatlös tar jag istället mod till mig o frågar dig rakt ut.
plötsligt känner jag att något nuddar mina läppar.
något mjukt, något alldeles underbart.
därefter ser du in i mina mörkblå, förvirrande o förälskade ögon.
du går mot ytterdörren o lämnar mig ensam kvar i rummet.
mina ögon har nu ändrat form o ser ut som frågetecken.
jag ser min egen spegelbild o fnittrar till.
dina pupiller ändrar storlek o jag försöker läsa av vad det är du vill.
resultatlös tar jag istället mod till mig o frågar dig rakt ut.
plötsligt känner jag att något nuddar mina läppar.
något mjukt, något alldeles underbart.
därefter ser du in i mina mörkblå, förvirrande o förälskade ögon.
du går mot ytterdörren o lämnar mig ensam kvar i rummet.
mina ögon har nu ändrat form o ser ut som frågetecken.
Panikslagen.
Jag var glad.
Glad för att jag vaknade upp på rätt sida.
Glad för att jag skulle få köra bil.
Glad för att jag skulle äta god mat.
Glad för att jag var glad.
Inget skulle få förstöra min glädje. Inget.
Ett brev damp ner i brevlådan med mitt namn på, som jag ivrigt öppnade.
När jag läste att jag skulle bli inlagd tog jag tillbaka det där med att inget skulle få förstöra min glädje.
Jag är inte rädd, jag är panikslagen.
Glad för att jag vaknade upp på rätt sida.
Glad för att jag skulle få köra bil.
Glad för att jag skulle äta god mat.
Glad för att jag var glad.
Inget skulle få förstöra min glädje. Inget.
Ett brev damp ner i brevlådan med mitt namn på, som jag ivrigt öppnade.
När jag läste att jag skulle bli inlagd tog jag tillbaka det där med att inget skulle få förstöra min glädje.
Jag är inte rädd, jag är panikslagen.
Vad vill du?
I måndags befann jag mig på Röda stens restaurang där jag skulle medverka i en workshop om framtiden.
Personen som höll i det hela heter Sanne. Sanne Aronsson.
Hon började med att berätta om en period i sitt liv. En period där hon hade en röst i bakhuvudet som sade: "det känns inte riktigt bra nu". Hon försökte intala sig själv att, jo, det känns visst bra, jag har ju allt man "ska" ha. Men rösten i huvudet försvann inte. Den började skrika högre och högre att det är något som inte riktigt känns bra nu. Tillslut insåg hon att den lilla rösten som bara blev större och större, inte skulle försvinna. Inte om hon inte gjorde någonting åt sin situation. Hon lämnade allt som man "ska" ha, för det gjorde henne inte lycklig. Hon började resan om att försöka hitta sig själv.
Sedan var det vår (deltagarnas) tur att medverka i workshopen. Vi skulle få en chans att hitta oss själva. Hitta det som ger oss fjärilar i magen och får vårt hjärta att bli alldeles varmt.
Sanne började ställa frågor, så som: "vilka egenskaper önskar du att du hade mer av?" och "om du skulle vara tvungen att sluta jobba och ha ett studieuppehåll i ett år, vad skulle du göra då?", för att få oss att tänka till. För att få oss att verkligen tänka på vad vi vill göra med vårt liv.
Vi gick sedan runt och delade med oss av våra svar på frågorna till varandra, för att ge och få inspiration.
Personen som höll i det hela heter Sanne. Sanne Aronsson.
Hon började med att berätta om en period i sitt liv. En period där hon hade en röst i bakhuvudet som sade: "det känns inte riktigt bra nu". Hon försökte intala sig själv att, jo, det känns visst bra, jag har ju allt man "ska" ha. Men rösten i huvudet försvann inte. Den började skrika högre och högre att det är något som inte riktigt känns bra nu. Tillslut insåg hon att den lilla rösten som bara blev större och större, inte skulle försvinna. Inte om hon inte gjorde någonting åt sin situation. Hon lämnade allt som man "ska" ha, för det gjorde henne inte lycklig. Hon började resan om att försöka hitta sig själv.
Sedan var det vår (deltagarnas) tur att medverka i workshopen. Vi skulle få en chans att hitta oss själva. Hitta det som ger oss fjärilar i magen och får vårt hjärta att bli alldeles varmt.
Sanne började ställa frågor, så som: "vilka egenskaper önskar du att du hade mer av?" och "om du skulle vara tvungen att sluta jobba och ha ett studieuppehåll i ett år, vad skulle du göra då?", för att få oss att tänka till. För att få oss att verkligen tänka på vad vi vill göra med vårt liv.
Vi gick sedan runt och delade med oss av våra svar på frågorna till varandra, för att ge och få inspiration.
Slutligen skulle vi sammanställa alla svar på våra frågor och göra en så kallad tankekarta på ett papper. I mitten skulle det stå ens namn följt av "om tio år". Evelina om 10 år. Därefter hade vi våra mål och drömmar nerskrivna.
Efter denna kväll har min hjärna jobbat i maxhastighet. Vad vill jag? Ja, vad vill jag egentligen?
Sanne kan konsten att få alla i sin omgivning att känna sig välkomna, att känna sig omtyckta. Hon berättar om situationer som i alla fall jag känner igen mig i så obeskrivligt mycket. Med hjälp av sitt varma hjärta berör hon och man får verkligen en energikick som fyller hela kroppen med värme. Jag har levt med den kicken sedan i måndags och känner att mitt inspirationsförråd har växt till minst dubbel storlek. Nu är jag redo att hitta mig själv och ta reda på vad jag verkligen vill. Min dröm är att ha med Sanne på resan, men min plånbok säger dessvärre inte detsamma. Attans!
(Nu låter det som att Sanne tar betalt för att ge kärlek, men så är det inte alls. Det är bara om man vill ha henne som coach det kostar en slant eftersom det är hennes jobb).
KIKA IN HÄR OM NI ÄR INTRESSERADE AV COACHING ELLER HELT ENKELT BARA VILL LÄSA INSPIRERANDE TEXTER: http://sannearonsson.se o http://sanne.entreprenor24.se
Nu ska jag bädda ner mig under mitt alldeles perfeka duntäcke o somna med vetskapen att jag är bra precis som jag är. Fint va?
Efter denna kväll har min hjärna jobbat i maxhastighet. Vad vill jag? Ja, vad vill jag egentligen?
Sanne kan konsten att få alla i sin omgivning att känna sig välkomna, att känna sig omtyckta. Hon berättar om situationer som i alla fall jag känner igen mig i så obeskrivligt mycket. Med hjälp av sitt varma hjärta berör hon och man får verkligen en energikick som fyller hela kroppen med värme. Jag har levt med den kicken sedan i måndags och känner att mitt inspirationsförråd har växt till minst dubbel storlek. Nu är jag redo att hitta mig själv och ta reda på vad jag verkligen vill. Min dröm är att ha med Sanne på resan, men min plånbok säger dessvärre inte detsamma. Attans!
(Nu låter det som att Sanne tar betalt för att ge kärlek, men så är det inte alls. Det är bara om man vill ha henne som coach det kostar en slant eftersom det är hennes jobb).
KIKA IN HÄR OM NI ÄR INTRESSERADE AV COACHING ELLER HELT ENKELT BARA VILL LÄSA INSPIRERANDE TEXTER: http://sannearonsson.se o http://sanne.entreprenor24.se
Nu ska jag bädda ner mig under mitt alldeles perfeka duntäcke o somna med vetskapen att jag är bra precis som jag är. Fint va?
Vi är Ung cancer.
Kunskap är makt. Kärlek är grundläggande. Inställning är allt. Vi är Ung Cancer.
Vi finns här från första stund, från första oron, från första beskedet. För att hålla dig i handen, prata om din rädsla och ge dig information. Vi tror på ärlighet. Vi tror på att säga som det är och våga stå upp för det man vill ha och behöver. När du inte orkar kräva det – då gör vi det åt dig.
Vi tror på kärlek. Kärlek till varandra, kärlek till livet. Vi tror på kärlekens makt att kunna trösta, kunna läka, kunna hela. Kärlek som inte kräver någonting tillbaka.
Vi godtar inga ursäkter, vi tar ingen skit. Vi vet att du förtjänar det bästa och ska se till att du får det. Inom vården, på arbetsmarknaden, i skolan och i din rehabilitering.
Vi förstår vikten av att fokusera på rätt saker. Att få hjälp med de praktiska bitarna och se till att alla runt dig förstår sin uppgift.
Vi vet vikten av kunskap. Hur den minskar rädsla och ger dig makten att fatta beslut. Och vi vet att kampen aldrig tar slut. Cancer kan lämna din kropp, men den lämnar aldrig ditt liv.
Vi tror på kämparglöd. Inte medömkan. Vi tror på att få människor runt omkring dig att slåss med dig, inte tycka synd om dig. Det här är ditt livs fight och du ska inte kriga ensam.
Vi är Ung Cancer.
Thailand.
En dag som denna har jag varit i Thailand på jobbresa. Tja, på 1:a april och allt.
Nej, men jag har blivit överraskningsfirad idag, två månader efter min födelsedag.
Sandra (se bild i förra inlägget) är ju äntligen i Göteborg och då ville hon fira mig.
Vi tog en förfika på Espresso house innan vi drog oss mot Moon Thai i Vasastaden, som verkligen får en att tro att man är i Thailand på riktigt. Underbar inredning! Och underbar mat.
Sedan blev det en efterfika på Condeco där vi höll på att sprängas så mätta vi var.
Resten av firandet sker en annan dag.
Är så nöjd med denna dag.
Jag kan verkligen prata om allt med Sandra och det känns så fint.
Tack för en fantastiskt fin måndag.
(Bild 1: Falkenberg i helgen. Bild 2: ett collage med två bilder från Moon Thai. Bild 3: ett collage med fyra bilder från Cypern)
Nej, men jag har blivit överraskningsfirad idag, två månader efter min födelsedag.
Sandra (se bild i förra inlägget) är ju äntligen i Göteborg och då ville hon fira mig.
Vi tog en förfika på Espresso house innan vi drog oss mot Moon Thai i Vasastaden, som verkligen får en att tro att man är i Thailand på riktigt. Underbar inredning! Och underbar mat.
Sedan blev det en efterfika på Condeco där vi höll på att sprängas så mätta vi var.
Resten av firandet sker en annan dag.
Är så nöjd med denna dag.
Jag kan verkligen prata om allt med Sandra och det känns så fint.
Tack för en fantastiskt fin måndag.
(Bild 1: Falkenberg i helgen. Bild 2: ett collage med två bilder från Moon Thai. Bild 3: ett collage med fyra bilder från Cypern)
