VÅR.
Nu är det vår. Om fyrtio ynka minuter.
Det har firats med glass och hallon. Samtidigt som jag har försökt få in allt från vem Julius Caesar var till vad proletärer är. Har prov imorgon bitti och detta sitter inte hundra procent. Men vad gör det? Man kan inte kunna allt jämt.
KÄRLEK.
Vaknade imorse, eller snarare vid lunchtid, upp med att solen sken in genom fönsterrutorna.
Jag gick upp, tog mig en dusch, fixade i ordning mig och åkte in till staden med min lillasyster,
som jag bjöd på glass. Lyckan var total, som ni nog ser.
Efter det mötte jag upp mina fina vänner för att äta middag, eftersom vi alla har fyllt år nu i början av året.
Vi satt och pratade, pratade och pratade i flera timmar och det var så fint.
Jag har verkligen världens bästa vänner.
Vad gör man då?
När kraften tagit slut, när alla tårar är bortgråtna, när hjärtat ropar efter något det inte kan få, vad gör man då?
Finaste, Vincent.
På den sista bilden klädde jag upp honom inför Mellon!
Jennie på kontoret o hennes man, Peter, blev föräldrar i december.
Sötplutten fick namnet Vincent och ända sedan jag träffade honom för första gången har jag älskat honom.
En av anledningarna är för att han nog var den första bebisen som inte grät i min famn. I och för sig var det väl för att han sov, men det är en annan femma.
Han gillar att greppa tag i mitt finger och att bli kittlad på magen och näsan.
VÄRLDENS SÖTASTE!
Jennie på kontoret o hennes man, Peter, blev föräldrar i december.
Sötplutten fick namnet Vincent och ända sedan jag träffade honom för första gången har jag älskat honom.
En av anledningarna är för att han nog var den första bebisen som inte grät i min famn. I och för sig var det väl för att han sov, men det är en annan femma.
Han gillar att greppa tag i mitt finger och att bli kittlad på magen och näsan.
VÄRLDENS SÖTASTE!
Från kontoret till skolbänken.
Efter en fantastisk vecka på kontoret, är jag nu tillbaka i skolan.
Känns lite segt, men det är bara att kämpa på.
Tiden går så fort, så snart är det sommar. Då ska jag spendera en hel del tid på kontoret.
LÄNGTAR!
Vad händer för övrigt då?
Jo, jag ska snart (i mars) till IFK-kliniken o få hjälp med mitt knä.
Men jag har fått bekräftan om att jag får träna på gym innan också, om jag tar det lugnt.
Så igår körde jag 1 mil och var nöjdast i världen.
Idag ska jag o min fina vän Catrine äta på Paprika och sedan ska jag träna. Fint.
Så igår körde jag 1 mil och var nöjdast i världen.
Idag ska jag o min fina vän Catrine äta på Paprika och sedan ska jag träna. Fint.
här skiljs våra vägar i livet
här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
i stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå
Rest in peace.
Jag står där jag för några dagar sedan stod och var arg på morsan som bredvid mig inväntade spårvagnen hem. Jag stod där med knutna nävar och tittade ner i älven med vattnet som långsamt rörde sig mot hamnen. Jag tittade ner i vattnet för att se om det, som när jag var liten, fanns någon islängd cykel på bottnen. Jag minns inte om jag såg någon cykel. Jag minns bara att jag kände mig arg. Arg på mänskligheten, arg för att livet är så orättvist. Sedan kom spårvagnen. Nu står jag här igen, efter att precis ha tagit emot det värsta samtalet i mitt liv. Jag försöker fokusera på att hålla tårarna inom mig tills jag kommer hem, men det går inte. Tår efter tår tar sig långsamt ner på min kind och allt blir suddigare och suddigare. Jag tänker på de runtomkring mig som stirrar. De har ingen aning om vad som har hänt mig och de är nog inte intresserade i alla fall. Ingen säger något. De bara stirrar. Jag vill skrika att de ska ge fan i att stirra, fråga om de inte har något bättre för sig. Men jag har ingen ork att agera, ingen ork att bry mig. De tio minutrarna som det tar att åka hem med spårvagnen från stan, känns som de tio längsta minutrarna i mitt liv. Allting står still och meningen "hon finns inte mer" ekar i mitt huvud. När jag stiger innanför min ytterdörr och möts av mamma, släpper det. Känslorna får säga sitt och tårarna får bilda de nya Niagarafallen. Jag tillåter mig själv att gråta hur mycket och länge jag vill, för det är okej.
Saknad som man vet att man inte kan göra någonting åt, förutom att dö, är det värsta som finns.
Älskade ängel, vila i frid.
Saknad som man vet att man inte kan göra någonting åt, förutom att dö, är det värsta som finns.
Älskade ängel, vila i frid.
Mitt krypin.
En del av mitt lilla krypin.
Jag har tänkt på en sak och det är det här med att flytta hemifrån. Ofta kommer jag på mig själv med att sitta inne på Hemnet och titta på lägenheter för fullt. Det lockar mig något otroligt att ha ett helt eget place där jag får ha allt som jag själv vill ha det. Men samtidigt vill jag inte flytta ifrån min familj. Just nu bor jag centralt i Göteborg. Fem spårvagnshållplatser från Centralstationen och stan och nära till allt. Jag bor i ett lugnt område med utsikt över i stort sett hela Göteborg. Jag har ett eget rum som jag tycker om väldigt mycket. Här känner jag mig hemma.
Men tanken är ju att flytta hemifrån i framtiden när jag har studerat klart och skaffat mig ett fast jobb. Helst av allt skulle jag vilja bo i Linnéstaden, Majorna, Vasastaden eller där runtomkring. Det är en dröm.
Överraskningsfirande.
Snacka om att jag blev rörd när jag i fredags, på min födelsedag, kom in på kontoret och möttes av en sjungande kör, en underbar chokladtårta med daimgrädde och massa fina presenter.
Älskade människor.
♡
Älskade människor.
♡
En av de bättre lördagarna.
-Blivit plåtad på Haga Nygata, klädd i morgonrock och solbrillor. Speciellt, kallt och roligt!
-Fixat i ordning mitt älskade lilla krypin.
-Ätit en UNDERBAR middag på restaurang La Sombrita på min favoritgata, Linnégatan.
En av de bättre lördagarna om jag får säga det själv.
Igår fyllde jag år och om ett år är jag myndig. Jag säger bara: körkort, körkort, KÖRKORT.
Igår fick jag ett överraskningsfirande på kontoret med underbara människor i täten. Fick finfina presenter och är jätteglad.
Imorgon kommer alla de i släkten som brukar vara här på min födelsedag, för att fira mig.
Här på bloggen ekar det för övrigt tomt, men jag känner att jag hellre uppdaterar när jag väl vill göra det, än att slänga upp fem inlägg per dag bara för att.
Kram på er!
