Ibland känner jag mig som den värdelösaste vännen i världen.
Jag är ledsen att många inte hör av sig till mig, 
men jag är väl själv inte den bästa på det heller.

Jag har nog en tendens av att lägga all min energi
på de som inte är redo att ge tillbaka energi till mig.
Och det gör ont. 

Ibland känner jag mig som den värdelösaste vännen i världen.
Jag försöker finnas där för mina nära och kära,
men jag är dålig på att formulera mig i ord. 
Jag vet att jag är en bra lyssnare,
men det känns inte som att det hjälper.

Jag vill så himla gärna hjälpa de jag älskar,
men jag vet inte hur. 
Vad jag än gör och vad jag än säger,
så känns det som att jag gör fel.
Så jävla fel.

Och mitt i all röra så glömmer jag bort mig själv.

 

hen.

som får dina läppar att le.

hen.

som skrattar och gråter med dig.

hen

som säger hur bra du är.

hen 

som VISAR hur bra du är.

hen 

som får din mage att bli alldeles bubblig.

hen

som får ditt hjärta att slå.

hen

som älskar dig för den du är.

hen

som du älskar mest av allt.

 

hen.

Jag har en sådan där dröm om att förändra världen. Jag vill inspirera människor och få dem att förstå att de är unika, bra och fina precis som de är. Jag vill sprida energi och glitter omkring mig. Jag vill dansa, sjunga, kramas, prata och glänsa. Jag vill känna det där lyckopirret i magen, ha ett hjärta som slår snabbare än ett x2000-tåg och känna hur hela kroppen bubblar av lycka. Jag vill ringa mina nära och kära för att berätta hur mycket jag tycker om dem. Jag vill göra spontana resor, bada i Poseidon-fontänen med fina människor och skutta runt på avenyn samtidigt som: känn ingen sorg för mig Göteborg, skriksjungs. Jag vill skriva, tala, underhålla och skapa. Jag vill bara sväva runt på fluffiga moln och se fram emot att vakna upp varenda dag och leva livet jag vill leva.

 

Men det finns en sak som gör att jag inte kan göra något av det här fullt ut. Jag har en klump i magen som tar upp platsen där pirret, energin och lyckan egentligen ska vara. Jag har ett kontrollbehov men nu kan jag inte längre ha den där kontrollen, vilket gör att jag får spel. Jag kan inte styra över mig själv och det gör mig galen. GALEN. Jag vill ju sprida positiv energi och lysa upp hela världen, men det är någonting som hindrar mig. Även om jag gör saker jag brukar älska att göra, så blir jag ledsen. Jag gråter ofta och går hela tiden och hoppas på att jag en dag ska vakna upp och må genuint bra. Men helst av allt vill jag bara ligga kvar i sängen och bara vara. Jag vill inte träffa alla fina människor på detta jordklot, för jag vet att jag är ett helvete att vara nära. 

 

Fast jag ska erkänna en sak. Helst av allt vill jag inte ligga kvar i sängen. Helst av allt vill jag bara ha en axel att gråta ut mot, en famn att ta plats i och ett öra som lyssnar. Helst av allt vill jag höra att jag inte behöver må bra och utstråla glädje, utan att jag är bra även fast jag är ledsen och mår dåligt. Helst av allt vill jag be om hjälp så att jag kan göra allt det där jag skrev i första stycket. Helst av allt vill jag inte överleva, jag vill LEVA.

 

Den sjätte juni tvåtusentolv tog jag mod till mig och gjorde det jag egentligen inte vågade - åkte till Picknickfestivalen för att träffa Julia, Hanna och medlemmar från Ung cancer för första gången. 

 

Det har nu gått ett år sedan dess och detta år har blivit bättre än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. 
Under den där sommardagen i fjol hade jag inte en blekaste aning om att denna resa skulle bli såhär bra och känslosam. Jag hade inte en blekaste aning om att jag skulle få lära mig såhär mycket om cancern, livet och om mig själv. Jag hade inte en blekaste aning om att jag skulle få jobba och mingla runt på fester, lära känna så underbara personer, prata så mycket med nytt folk, hålla i pärlevent, sommarjobba i webshopen, slå pärlrekord, gå upp så mycket i vikt (den som kom på idén att kontoret alltid ska ha fika - I hate love you), våga rida och få så fina minnen. 

 

Jag har haft ett år med både framgångar och motgångar, men hur jag än har mått har Ung cancer funnits där för mig. När jag har mått dåligt har de funnits där med kramar, stöd och värme. När jag har mått bra har de funnits där för att ta del av glädjen tillsammans med mig.

 

Jag vet inte hur jag skulle må, vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, idag, utan Ung cancer. 

 

Så länge jag andas tänker jag hjälpa er med allt ni behöver hjälp med. Så länge jag andas vill jag dela mina dagar tillsammans med er♥

 

 

alla tjejer borde vara feminister och är de inte det, så är det enligt mitt tycke något som är snett. 

HUR kan man i som en person i underläge i den här världen, INTE vilja ha en förbättring? en förändring? ETT JÄMSTÄLLT SAMHÄLLE? jag förstår inte. inte alls.

 

update: självklart tycker jag att ALLA borde vara feminister, men nu pratar jag ur mitt egna perspektiv som kvinna.