Jag är omringad av vita väggar, vita väggar som är dekorerade med tavlor.
En av tavlorna har jag många gånger stått och tänkt framför.
Den har en lila ram och inuti den står det:
"In this house...
We do REAL
we do MISTAKES
we do SECOND CHANCES
we do FUN
we do HUGS
we do FORGIVENESS
we do REALLY LOUD
we do LOVE"
Orden får mig att känna mig välkommen till detta rum.

Jag slänger mig ner i en av de två vita sofforna som står i ett hörn.
Framför mig ser jag ett vitt runt bord, fullt med pärlor.
Stora pärlor, små pärlor, gula pärlor, lila pärlor, bokstavspärlor.
Pärlor i alla färger och former.

Jag hör ett skrik och hoppar till.
Inrusandes kommer den galnaste tjejen i min närhet.
Hon är uppe i varv och utbrister:
– Jag slog ditt rekord. Jag pärlade ett armband på 2.08 sekunder. LIKE A BOSS!

Den jäveln ska inte får vinna tänker jag, och säger lugnt
– Vänta du bara, jag ska slå det rekordet.

Inom några sekunder är jag ensam i rummet igen.
De tända ljusen med doft av kanel som står på bordet framför mig, gör att en känsla av jul sprider sig över hela rummet.
Jag böjer mig fram över ljusen för att andas in julkänslan.
Jag bränner mig på näsan och rycker bort huvudet snabbt av ren reflex.

Jag börjar pärla. 
Pärlar armband efter armband.
Däremellan viskar jag "fuck cancer" för mig själv.
Det får inte höras. Ingen får höra att jag pratar med mig själv.

Plötsligt känner jag två lätta knuffar mot armen.
Jag kisar med ögonen och ser ljus blandat med ett suddigt ansikte.
Typiskt, än en gång har jag slumrat till i pärlandet.
Jennie ska låsa kontoret och jag studsar upp ur soffan.