Jag klappar på min mage och ber snällt att frukosten ska hålla sig där inne,
och inte få för sig att hoppa ut i det fria igen.
Mitt hjärta bultar snabbare än gepardens maxhastighet.

Jag är tom. 
Kan inte tänka, kan inte andas. 
Åtminstone inte kontrollerat.

Kan bara känna illamåendet och paniken som börjar liva till det inom mig.
Jag känner en oro. 
En mage som vill vika sig ut och in.

Men så har jag de där meningarna i huvudet,
de där peppande kommentarerna av personer i min närhet.

Helt plötsligt sitter jag där och håller min första muntliga presentation.
Jag klarar det.
Jag fucking klarar det.

Det tar några minuter för mitt hjärta att lugna ner sig.

När det väl är okej igen, både fysiskt och psykiskt,
känner jag att en stolthet fyller upp hela min kropp.
En stolthet jag inte vill byta ut mot någonting annat i hela vida världen.
Inte ens mot att kunna sjunga och buktala.

Kämparglöden vs Socialfobin 1 - 0