"Du är stark" 
"Du är en förebild, Evelina"
"Du är perfekt"
"Du har ett underbart liv"
"Du är så bra"

Med de meningarna i huvudet (och i hjärtat) är jag självklart stolt och rörd, men även lite förvirrad. 
Jag blir så otroligt glad när jag får komplimanger, men jag blir också ledsen för att jag har svårt att hantera det.
Nu för tiden kan jag säga "tack" istället för "nej, sluta ljug", men det tar ändå emot varenda gång.

Jag är stark, för jag har tagit mig igenom saker som ingen tonåring ska behöva göra, men jag har inte gett upp.

Trots skurna handleder, panikattacker och dödsångest, har jag inte gett upp. För den där kämparkraften har alltid funnits där inom mig.

Jag är en förebild för att jag finns där för de som behöver min hjälp, jag bryr mig om mina nära och kära, jag skänker pengar, startar insamlingsprojekt och arbetar ideellt för att hjälpa människor. Jag är ett levande bevis på "motgång leder till framgång".

Jag är perfekt för att jag är fin, genomgod och har ett hjärta av guld.

Jag har ett underbart liv för jag har en fantastisk familj, många fina vänner och ett underbart jobb.

Jag är så bra för att jag är jag. För att jag stöttar andra, för att jag sätter mig själv i andrahand. För att jag kämpar för andra människors välmående.

Tror ni att jag har skrivit det här om mig själv? 
Svaret är nej. Jag skriver vad jag får höra i stort sett varje dag. 
Jag vill tacka ärligt, ta åt mig och känna mig bra, men det går inte.

Jag kämpar varje dag med mitt självförtroende. Det går knappt en dag utan att jag gråter för att jag känner mig värdelös, verkligen värdelös. Min insida har jag börjat vänja mig vid och tycka om mer och mer, men min personlighet och utsida är svårare att handskas med. 

Jag skriker, men jag får inget svar. 
"VARFÖR FÖDDES JAG UTAN ÖGONBRYN, VARFÖR FÖDDES JAG MED EN STOR NÄSA SOM INTE PASSAR IN, VARFÖR FÖDDES JAG MED EXTRABEN I FÖTTERNA SOM FÖRSTÖR HELA MITT LIV, VARFÖR FÖDDES JAG MED EN MUN SOM INGEN NÅGONSIN KOMMER VILJA KYSSA?" 
Jag står framför spegeln. Jag får inget svar. Men någonting hör jag. Det är ekot. Mina klagomål över mitt yttre ekar över hela rummet. Det träffar mina öron och sätter sig kvar i hjärnan. Orden bryter ner mig, sekund för sekund. Jag tar åt mig.

Jag önskar mest av allt i hela världen att komplimangerna jag får är det som ska fastna i hjärnan, det jag ska ta åt mig av och inte de hemska kommentarerna jag varje dag ger mig själv. 

Jag har aldrig sett ett stjärnfall, därav noll önskningar, men jag lever på hoppet. 
En dag kanske jag ser ett och då kanske mina tankar vänder.
Men med den vardagliga "turen" jag har, kommer jag väl aldrig lyckas få min önskan att gå i uppfyllelse.  

Livet.. kan vi någon gång bli sams?