Jag trodde jag hade tur.
Snön är så vit, snön är så fin, snön är så underbar, FÖRUTOM den himla göteborgstrafiken.
Senast igår kväll sa jag "men det är tur, för mina spårvagnar kommer var femte minut och det händer aldrig något inom trafiken för mig då", men tror ni inte att den här himla trafiken ville jävlas med mig idag då? JO, SJÄLVKLART.
Jag var sen till skolan pga en försenad spårvagn. När jag skulle byta spårvagn var nästa spårvagn också försenad, men jag trodde ändå att jag skulle hinna i tid och var glad att jag hade turen med mig. När jag var 2.2 km från skolan ropades det ut "fel på spårvagnen, den måste bytas" från högtalarna.
Senast igår kväll sa jag "men det är tur, för mina spårvagnar kommer var femte minut och det händer aldrig något inom trafiken för mig då", men tror ni inte att den här himla trafiken ville jävlas med mig idag då? JO, SJÄLVKLART.
Jag var sen till skolan pga en försenad spårvagn. När jag skulle byta spårvagn var nästa spårvagn också försenad, men jag trodde ändå att jag skulle hinna i tid och var glad att jag hade turen med mig. När jag var 2.2 km från skolan ropades det ut "fel på spårvagnen, den måste bytas" från högtalarna.
Då var det 12 minuter kvar tills min första lektion skulle starta och jag kände paniken, jag ville ju inte komma försent till min underbara digitalt skapande-lektion, men jag väntade några minuter ändå för att se om den söndriga vagnen snart kunde bytas ut mot en ny spårvagn. Tror ni att den byttes ut? NEJ.
Så med mitt underställ, med min tjocka jacka, med en halsduk som höll på att strypa mig och med en axelväska som vägde TON pga en dator, datorladdare, mobilladdare, en tung plånka (=plånbok) och en himla massa skolpapper, började jag springa (eller springa och springa, det såg garanterat inte ut som att jag sprang, utan snarare som att jag kravlade mig fram). Jag skulle inte springa en hållplats och heller inte två, utan jag skulle springa de här 2.2 kilometrarna som det är till skolan. Min kondition tillåter vanligtvis inte denna sträcka, speciellt inte med femhundrafemtioelva kilo packning och en halsduk som stryper mig. Men när jag tänkte på min underbara lektion jag hade att vänta, tänkte jag inte ge upp, jag tänkte använda mina superkrafter och springa för kung och fosterland. Men som att inte alla lager kläder, en kass kondition och en tung väska var nog, nej, då skulle det givetvis vara den värsta snöstormen since typ år 0. Så i motvind sprang jag, eller ja, kravlade mig fram och jag såg nog inte klok ut. Men hur jag såg ut var inte det värsta, det värsta var ändå hur jag lät. Stönade som aldrig förr. Inte av njutning, utan av en protest från mina lungor, de ville verkligen inte samarbeta. Men jag sa "tyst lungor, tyst" och gav inte upp. När jag kom innanför skolans dörrar var lyckan enorm. När jag insåg att jag var i tid var lyckan ännu mer enorm. Men lyckan var mest enorm när jag insåg att jag inte är helt körd inför Göteborgsvarvet. Tills jag då kom på att Göteborgsvarvet är 2 mil och inte 2 kilometer.
Ännu en gång misslyckades jag med mitt tänkande.
Och ännu en gång misslyckades jag med mitt skolarbete genom att skriva en novell i sociala medier istället.
Så med mitt underställ, med min tjocka jacka, med en halsduk som höll på att strypa mig och med en axelväska som vägde TON pga en dator, datorladdare, mobilladdare, en tung plånka (=plånbok) och en himla massa skolpapper, började jag springa (eller springa och springa, det såg garanterat inte ut som att jag sprang, utan snarare som att jag kravlade mig fram). Jag skulle inte springa en hållplats och heller inte två, utan jag skulle springa de här 2.2 kilometrarna som det är till skolan. Min kondition tillåter vanligtvis inte denna sträcka, speciellt inte med femhundrafemtioelva kilo packning och en halsduk som stryper mig. Men när jag tänkte på min underbara lektion jag hade att vänta, tänkte jag inte ge upp, jag tänkte använda mina superkrafter och springa för kung och fosterland. Men som att inte alla lager kläder, en kass kondition och en tung väska var nog, nej, då skulle det givetvis vara den värsta snöstormen since typ år 0. Så i motvind sprang jag, eller ja, kravlade mig fram och jag såg nog inte klok ut. Men hur jag såg ut var inte det värsta, det värsta var ändå hur jag lät. Stönade som aldrig förr. Inte av njutning, utan av en protest från mina lungor, de ville verkligen inte samarbeta. Men jag sa "tyst lungor, tyst" och gav inte upp. När jag kom innanför skolans dörrar var lyckan enorm. När jag insåg att jag var i tid var lyckan ännu mer enorm. Men lyckan var mest enorm när jag insåg att jag inte är helt körd inför Göteborgsvarvet. Tills jag då kom på att Göteborgsvarvet är 2 mil och inte 2 kilometer.
Ännu en gång misslyckades jag med mitt tänkande.
Och ännu en gång misslyckades jag med mitt skolarbete genom att skriva en novell i sociala medier istället.
Kommentarer
Trackback
