Självförtroende.
"Du är stark"
"Du är en förebild, Evelina"
"Du är perfekt"
"Du har ett underbart liv"
"Du är så bra"
Med de meningarna i huvudet (och i hjärtat) är jag självklart stolt och rörd, men även lite förvirrad.
Jag blir så otroligt glad när jag får komplimanger, men jag blir också ledsen för att jag har svårt att hantera det.
Nu för tiden kan jag säga "tack" istället för "nej, sluta ljug", men det tar ändå emot varenda gång.
"Du är en förebild, Evelina"
"Du är perfekt"
"Du har ett underbart liv"
"Du är så bra"
Med de meningarna i huvudet (och i hjärtat) är jag självklart stolt och rörd, men även lite förvirrad.
Jag blir så otroligt glad när jag får komplimanger, men jag blir också ledsen för att jag har svårt att hantera det.
Nu för tiden kan jag säga "tack" istället för "nej, sluta ljug", men det tar ändå emot varenda gång.
Jag är stark, för jag har tagit mig igenom saker som ingen tonåring ska behöva göra, men jag har inte gett upp.
Trots skurna handleder, panikattacker och dödsångest, har jag inte gett upp. För den där kämparkraften har alltid funnits där inom mig.
Jag är en förebild för att jag finns där för de som behöver min hjälp, jag bryr mig om mina nära och kära, jag skänker pengar, startar insamlingsprojekt och arbetar ideellt för att hjälpa människor. Jag är ett levande bevis på "motgång leder till framgång".
Jag är perfekt för att jag är fin, genomgod och har ett hjärta av guld.
Jag har ett underbart liv för jag har en fantastisk familj, många fina vänner och ett underbart jobb.
Jag är en förebild för att jag finns där för de som behöver min hjälp, jag bryr mig om mina nära och kära, jag skänker pengar, startar insamlingsprojekt och arbetar ideellt för att hjälpa människor. Jag är ett levande bevis på "motgång leder till framgång".
Jag är perfekt för att jag är fin, genomgod och har ett hjärta av guld.
Jag har ett underbart liv för jag har en fantastisk familj, många fina vänner och ett underbart jobb.
Jag är så bra för att jag är jag. För att jag stöttar andra, för att jag sätter mig själv i andrahand. För att jag kämpar för andra människors välmående.
Tror ni att jag har skrivit det här om mig själv?
Svaret är nej. Jag skriver vad jag får höra i stort sett varje dag.
Jag vill tacka ärligt, ta åt mig och känna mig bra, men det går inte.
Jag kämpar varje dag med mitt självförtroende. Det går knappt en dag utan att jag gråter för att jag känner mig värdelös, verkligen värdelös. Min insida har jag börjat vänja mig vid och tycka om mer och mer, men min personlighet och utsida är svårare att handskas med.
Jag skriker, men jag får inget svar.
"VARFÖR FÖDDES JAG UTAN ÖGONBRYN, VARFÖR FÖDDES JAG MED EN STOR NÄSA SOM INTE PASSAR IN, VARFÖR FÖDDES JAG MED EXTRABEN I FÖTTERNA SOM FÖRSTÖR HELA MITT LIV, VARFÖR FÖDDES JAG MED EN MUN SOM INGEN NÅGONSIN KOMMER VILJA KYSSA?"
Jag står framför spegeln. Jag får inget svar. Men någonting hör jag. Det är ekot. Mina klagomål över mitt yttre ekar över hela rummet. Det träffar mina öron och sätter sig kvar i hjärnan. Orden bryter ner mig, sekund för sekund. Jag tar åt mig.
Jag önskar mest av allt i hela världen att komplimangerna jag får är det som ska fastna i hjärnan, det jag ska ta åt mig av och inte de hemska kommentarerna jag varje dag ger mig själv.
Jag har aldrig sett ett stjärnfall, därav noll önskningar, men jag lever på hoppet.
En dag kanske jag ser ett och då kanske mina tankar vänder.
Men med den vardagliga "turen" jag har, kommer jag väl aldrig lyckas få min önskan att gå i uppfyllelse.
Livet.. kan vi någon gång bli sams?
Lugg.
O där var jag 2 dm hår fattigare, men en lugg rikare, hallelujah!
Projektredovisning.
"Jag heter Evelina, fyller 17 i februari och skulle beskriva mig själv som hjälpsam, god, produktiv, kreativ och känslosam. Jag bor i Göteborg och går första året på gymnasiet, med estetik, kommunikation och media som inriktning. Min lediga tid spenderar jag hos den ideella organisationen Ung Cancer, där jag får möjlighet att hjälpa människor, vilket är min stora passion här i livet. Jag har en dröm om att åka till Afrika och arbeta som volontär, men eftersom jag varken är myndig eller har de pengarna som behövs för att åka iväg, fick jag idéen att samla ihop pengar på hemmaplan så länge istället. Därför tänkte jag inför 2013 starta upp ett projekt där jag får göra det jag brinner för, att hjälpa människor samtidigt som jag får vara kreativ och vara ledare för en bra och viktig sak.
Projektpresentationen ser ni i videon.
Tillsammans räddar vi liv, tillsammans förändrar vi världen, tillsammans gör vi skillnad!"
Vill ni hjälpa till att göra skillnad på ett enkelt sätt?
Projektpresentationen ser ni i videon.
Tillsammans räddar vi liv, tillsammans förändrar vi världen, tillsammans gör vi skillnad!"
Vill ni hjälpa till att göra skillnad på ett enkelt sätt?
Dela min video vidare.
En text från mars 2012.
"Jag heter Evelina, bor i Göteborg och är 16 år.
Mitt liv är om man tänker efter, väldigt bra.
Jag har en underbar familj, en fantastisk släkt och härliga vänner.
Egentligen finns det inget att klaga på, förutom en sak.
Den saken är att jag ständigt går och tänker på att jag inte gör tillräckligt mycket, att jag hjälper till för lite.
Även fast jag får bekräftan från nära och kära, att jag är snål mot mig själv men givmild mot människor som behöver min hjälp, så är jag osäker.
Jag har gått runt med insamlingsbössor, letat runt efter bössor i stan för att skänka pengar, skänkt pengar via telefon mm, men det är inte tillräckligt för mig.
Det är nog först när jag får uppleva min största dröm, att få åka iväg och arbeta som volontär i Afrika, jag inser att jag faktiskt hjälper människor."
Mitt liv är om man tänker efter, väldigt bra.
Jag har en underbar familj, en fantastisk släkt och härliga vänner.
Egentligen finns det inget att klaga på, förutom en sak.
Den saken är att jag ständigt går och tänker på att jag inte gör tillräckligt mycket, att jag hjälper till för lite.
Även fast jag får bekräftan från nära och kära, att jag är snål mot mig själv men givmild mot människor som behöver min hjälp, så är jag osäker.
Jag har gått runt med insamlingsbössor, letat runt efter bössor i stan för att skänka pengar, skänkt pengar via telefon mm, men det är inte tillräckligt för mig.
Det är nog först när jag får uppleva min största dröm, att få åka iväg och arbeta som volontär i Afrika, jag inser att jag faktiskt hjälper människor."
Att förändra världen.
Får jag frågan "vad inspirerar dig?", är det ett enkelt svar, men som kräver en viss förklaring.
Denna förklaring är lite knepig att få ihop på ett rättvist sätt, men jag ska försöka.
I alla år har jag haft lätt att finna det goda i olika personer. Jag har varit naiv.
Detta har ibland uttnyttjats och det har jag märkt i efterhand.
Jag har gått från att försöka finna det goda i en person till att gå till en annan person och leta reda på det goda där.
Jag har letat efter inspirationen.
Jag har lärt mig en del på detta, bland annat att inspiration inte kan letas upp. Inspirationen kommer när man minst anar det.
Denna förklaring är lite knepig att få ihop på ett rättvist sätt, men jag ska försöka.
I alla år har jag haft lätt att finna det goda i olika personer. Jag har varit naiv.
Detta har ibland uttnyttjats och det har jag märkt i efterhand.
Jag har gått från att försöka finna det goda i en person till att gå till en annan person och leta reda på det goda där.
Jag har letat efter inspirationen.
Jag har lärt mig en del på detta, bland annat att inspiration inte kan letas upp. Inspirationen kommer när man minst anar det.
Sedan flera år tillbaka har jag haft en dröm. En dröm om att bli en hjältinna.
En hjältinna som förändrar världen.
På den senaste tiden har jag fått höra från olika håll att jag är en inspirationskälla, en hjätinna som förändrar.
Jag har på ett sätt lyckats med att uppfylla min dröm.
Jag har på ett sätt lyckats med att uppfylla min dröm.
Men det har jag inte gjort ensam, det har jag gjort tack vare människorna omkring mig.
Jag har funnit lite inspiration i någon som alltid försöker vara glad, lite i någon som visar både sorg och glädje öppet, någon som har funnits där för mig, någon som har gjort något fint för mänskligheten och någon som har fallit till botten men som har visat mod och styrka, för att ta sig upp till toppen igen.
Inspirationen har jag funnit i mina medmänniskor och i deras handlingar. Det är med hjälp av dem som jag har blivit den personen jag är idag.
Så länge jag andas, så länge jag lever, så länge jag helt enkelt finns, tänker jag kämpa för andra människors välmående och för en bättre värld.
Jag brinner för att hjälpa andra och att dela med mig av mina mål, drömmar och framsteg, för att på så sätt förändra människors syn på vissa saker till något bättre.
Jag vill lära människor att man får vara precis som man är.
Man får må bra och man får må dåligt.
Jag vill lära människor att man får vara precis som man är.
Man får må bra och man får må dåligt.
Man får vara lugn och man får vara galen.
Jag vill lära dem att man inte ska ge upp bara för att man ibland stöter på en motgång,
utan man ska fortsätta kämpa, för motgång leder till framgång.
Trots hinder, trots panik, trots att det går utför, ska man ändå alltid följa sin dröm.
Jag vill lära dem att man inte ska ge upp bara för att man ibland stöter på en motgång,
utan man ska fortsätta kämpa, för motgång leder till framgång.
Trots hinder, trots panik, trots att det går utför, ska man ändå alltid följa sin dröm.
För en dag står man där och lever sin dröm fullt ut, bara man inte ger upp.
Jag ger ALDRIG upp.
Jag ska förändra världen.
Jag ger ALDRIG upp.
Jag ska förändra världen.
Matförgiftad.
Har haft tre underbara dagar i huvudstaden.
Dock har jag med min vardagliga tur, råkat ut för vad jag tror är en matförgiftning.
Att gå runt med denna magvärk, må illa och ständigt känna sig beredd på att spy,
är inte det minsta roligt.
Därför väntar jag med att berätta om Stockholmsvistelsen tills jag mår bättre.
Förhoppningsvis imorgon.
Dock har jag med min vardagliga tur, råkat ut för vad jag tror är en matförgiftning.
Att gå runt med denna magvärk, må illa och ständigt känna sig beredd på att spy,
är inte det minsta roligt.
Därför väntar jag med att berätta om Stockholmsvistelsen tills jag mår bättre.
Förhoppningsvis imorgon.
Instagram.
Inspiration.
Finns det något bättre än att söka runt efter inspirationsbilder?
Tror inte det.
Vill ni se mina favoritbilder, så får ni gärna kika in HÄÄÄR.
Tror inte det.
Vill ni se mina favoritbilder, så får ni gärna kika in HÄÄÄR.
Jul, jul, strålande jul.
Spenderade morgonen till eftermiddagen på kontoret.
Jag, Sandra och Louise höll i julloppisen och pärldagen, och det var en fin dag.
Fantastiska hjältar och mysig julstämning.
Där kommer jag spendera morgondagen också.
En som jag har lärt känna på pärldagarna som har anordnats några gånger,
gav mig idag en present. En jättefin burk med lite smått och gott i bakväg som hon bakat.
Jag blev så otroligt glad!
Fina, fina människa.
Nu under kvällen har jag fotat lite.
Blev så otroligt sugen när jag såg all julpyntning här hemma.
Jag älskar julen.
Jag älskar julen.
Ung Cancer-presentation.
Om jag gör det roligaste skolarbetet EVER just nu?
Det går ut på att göra en presentation om ett band/en artist/ett jobb, och då valde jag Ung Cancer,
för det kan jag mest om och det tycker jag om också.
Så det är ett fantastiskt roligt arbete enligt mig.
Det går ut på att göra en presentation om ett band/en artist/ett jobb, och då valde jag Ung Cancer,
för det kan jag mest om och det tycker jag om också.
Så det är ett fantastiskt roligt arbete enligt mig.
Hej mitt vinterland.
Om jag är galet lycklig?
Svar: ja.
Inte bara det att det känns som att jag lever i låten "hej mitt vinterland", utan även det att jag efter Ung Cancers Facebookstatus om mitt engagemang i organisationen, har fått så mycket kärlek från både nära, kära och okända personer.
Och över 700 unika läsare här har jag också haft idag.
Jag har aldrig brytt mig om läsarantal, men nu känns det ändå otroligt fint, då mina texter jag skriver inte bara skrivs till mig själv, utan någon annan får ta del av det också.
Tacksam.
6/6 - 6/12 - Ung Cancer.
Idag för exakt ett halvår sedan träffade jag Ung Cancer för första gången.
Jag minns det som om det vore igår.
Det var på Picknickfestivalen.
Innan var jag så nervös att jag höll på att vända hem igen, och så kände jag gångerna efter när jag skulle till kontoret med. Men jag vände inte hem igen, och glad är jag för det.
Det blev bättre och bättre för varje dag jag var där och jag blev mer och mer bekväm.
Idag är det en av de bästa platserna jag vet, kontoret alltså.
För där vet jag att jag alltid har någon som stöttar mig.
Där vet jag att jag får må precis hur jag vill.
Jag har inte bara fått nya erfarenheter och en underbar plats att gå till,
jag har även lärt känna så otroligt många människor under dessa månader.
De har hoppat in i mitt hjärta och där kommer de alltid få stanna.
Jag har även fått hjälp med det som var mitt största problem i livet,
även fast nästan ingen annan förstod det, min specifika socialfobi.
Jag har fått göra övningar, jag har fått höra peppande ord och även ord som "SKÄRPNING", men det har hjälpt mig.
Innan trodde jag att de skämtade med mig när jag skulle lära mig allt om följdfrågor etc, för jag trodde ju att jag redan var expert på sådant.
Men det var jag inte.
Nu har jag hållit tal för smågrupper, hållit i en muntlig 5 minuters presentation och stått framför klassen och talat.
DET hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle klara.
Jag har ju haft panikattacker innan pga detta, rymt från skolan och brytit ihop, men nu har jag klarat det. Med ett hjärta som går i 298347690309, men jag har klarat det.
Tack vare dem.
Jag har även fått följa med på äventyr.
Den 1/9 åkte vi till Halmstad för att rida.
Jag var lite rädd eftersom jag aldrig hade ridit förr (förutom på en åsna då) och skrek väl en si så där tusen gånger, men det var roligt att rida. Riktigt roligt.
Det har även blivit ett och annat McDonald's-stopp, pizzaluncher och några restaurangbesök i Botaniska trädgården.
Den 30/11 fick jag uppleva utelivet för första gången, och det gjorde jag med de bästa jag kunde tänka mig.
Det gjorde jag med dem.
FUCK CANCER-festen var helt fantastisk. En dag att minnas för alltid.
På kontoret har det även skett en del misslyckanden.
Första gången jag skulle skära upp smyckeslappar råkade jag missa pappret och skära ett stort jack i hyllan istället.
En annan gång när jag skulle skära smyckeslappar skar jag igenom hela nageln och en del av fingret.
Blev omplostrad rejält och fick ett spökfinger. Exklusivt att peka fingret åt cancern med ett dubbelt så stort finger (kan ju säga att jag inte har skurit smyckeslappar någon gång efter det).
Ett och annat pärlarmband har också spruckit när jag försökt knyta det.
Och antal gånger jag på pärldagar har hjälpt till att knyta folks armband men istället råkat förstöra dem så att pärlorna flyger åt alla håll, är oräknebart.
En grej jag har blivit bättre på efter att ha varit på kontoret, är det här med pyssel.
Innan har jag varit en anti pyssel-person eftersom jag inte har haft tålamodet, men sedan jag började pärla några armband har jag varit fast.
Ibland undrar jag hur många armband jag har hunnit med att pärla sedan i somras.
Jag kan inte beskriva hur galet glad jag är för att jag tog kontakt med Ung Cancer i våras.
Hade aldrig kunnat tro att jag skulle komma personerna där och organisationen så nära.
De har blivit en stor del av mig.
Ända sedan jag träffade dem har mitt liv varje dag förändrats.
Förändrats till något positivt.
Kommer alltid hjälpa dem, för det är det jag vill göra.
Jag vill hjälpa unga cancerdrabbade precis som de vill.
Och jag vill hjälpa organisationen som hjälper de unga cancerdrabbade.
Så till ni på kontoret, ni som har fått mig att förstå att det är okej att känna, ni som har fått mitt liv att förändras till något bättre:
ni är bäst!
På riktigt.
BÄST.
Ps. Jag har inte bara fått erfarenheter, vänner, kärlek och gemenskap på kontoret.
Jag har även fått ett antal extra kilo på kroppen efter alla kakor de har proppat i mig.
Men det gör inget, för mitt extrafett på kroppen värmer mig gott i vinter Ds.
Där vet jag att jag får må precis hur jag vill.
Jag har inte bara fått nya erfarenheter och en underbar plats att gå till,
jag har även lärt känna så otroligt många människor under dessa månader.
De har hoppat in i mitt hjärta och där kommer de alltid få stanna.
Jag har även fått hjälp med det som var mitt största problem i livet,
även fast nästan ingen annan förstod det, min specifika socialfobi.
Jag har fått göra övningar, jag har fått höra peppande ord och även ord som "SKÄRPNING", men det har hjälpt mig.
Innan trodde jag att de skämtade med mig när jag skulle lära mig allt om följdfrågor etc, för jag trodde ju att jag redan var expert på sådant.
Men det var jag inte.
Nu har jag hållit tal för smågrupper, hållit i en muntlig 5 minuters presentation och stått framför klassen och talat.
DET hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle klara.
Jag har ju haft panikattacker innan pga detta, rymt från skolan och brytit ihop, men nu har jag klarat det. Med ett hjärta som går i 298347690309, men jag har klarat det.
Tack vare dem.
Jag har även fått följa med på äventyr.
Den 1/9 åkte vi till Halmstad för att rida.
Jag var lite rädd eftersom jag aldrig hade ridit förr (förutom på en åsna då) och skrek väl en si så där tusen gånger, men det var roligt att rida. Riktigt roligt.
Det har även blivit ett och annat McDonald's-stopp, pizzaluncher och några restaurangbesök i Botaniska trädgården.
Den 30/11 fick jag uppleva utelivet för första gången, och det gjorde jag med de bästa jag kunde tänka mig.
Det gjorde jag med dem.
FUCK CANCER-festen var helt fantastisk. En dag att minnas för alltid.
På kontoret har det även skett en del misslyckanden.
Första gången jag skulle skära upp smyckeslappar råkade jag missa pappret och skära ett stort jack i hyllan istället.
En annan gång när jag skulle skära smyckeslappar skar jag igenom hela nageln och en del av fingret.
Blev omplostrad rejält och fick ett spökfinger. Exklusivt att peka fingret åt cancern med ett dubbelt så stort finger (kan ju säga att jag inte har skurit smyckeslappar någon gång efter det).
Ett och annat pärlarmband har också spruckit när jag försökt knyta det.
Och antal gånger jag på pärldagar har hjälpt till att knyta folks armband men istället råkat förstöra dem så att pärlorna flyger åt alla håll, är oräknebart.
En grej jag har blivit bättre på efter att ha varit på kontoret, är det här med pyssel.
Innan har jag varit en anti pyssel-person eftersom jag inte har haft tålamodet, men sedan jag började pärla några armband har jag varit fast.
Ibland undrar jag hur många armband jag har hunnit med att pärla sedan i somras.
Jag kan inte beskriva hur galet glad jag är för att jag tog kontakt med Ung Cancer i våras.
Hade aldrig kunnat tro att jag skulle komma personerna där och organisationen så nära.
De har blivit en stor del av mig.
Ända sedan jag träffade dem har mitt liv varje dag förändrats.
Förändrats till något positivt.
Kommer alltid hjälpa dem, för det är det jag vill göra.
Jag vill hjälpa unga cancerdrabbade precis som de vill.
Och jag vill hjälpa organisationen som hjälper de unga cancerdrabbade.
Så till ni på kontoret, ni som har fått mig att förstå att det är okej att känna, ni som har fått mitt liv att förändras till något bättre:
ni är bäst!
På riktigt.
BÄST.
Ps. Jag har inte bara fått erfarenheter, vänner, kärlek och gemenskap på kontoret.
Jag har även fått ett antal extra kilo på kroppen efter alla kakor de har proppat i mig.
Men det gör inget, för mitt extrafett på kroppen värmer mig gott i vinter Ds.
Vi delar inte bara skratt och tid utan även problem.
En ny person har hoppat in i mitt liv, hoppat in i mitt hjärta.
Vi delar inte bara skratt och tid utan även problem.
Samma problem.
Problem som ingen annan förstår sig på.
Problem som inte är problem i andras ögon.
Men nu har vi varandra.
Nu peppar vi varandra.
Nu hjälper vi varandra.
Nu finns vi där för varandra.
Nu klarar vi det här.
Min vän är bra.
Väldigt bra.
Hur bra som helst faktiskt.
Min vän är även bra på att säga saker som får mig att känna mig fin,
som får mig att känna mig bra.
Hon tror på mig, när jag själv tvivlar.
Hon är genuin. Smart. God.
Länge leve dig.
Vi delar inte bara skratt och tid utan även problem.
Samma problem.
Problem som ingen annan förstår sig på.
Problem som inte är problem i andras ögon.
Men nu har vi varandra.
Nu peppar vi varandra.
Nu hjälper vi varandra.
Nu finns vi där för varandra.
Nu klarar vi det här.
Min vän är bra.
Väldigt bra.
Hur bra som helst faktiskt.
Min vän är även bra på att säga saker som får mig att känna mig fin,
som får mig att känna mig bra.
Hon tror på mig, när jag själv tvivlar.
Hon är genuin. Smart. God.
Länge leve dig.
Inspiration: 0.
Allt för ofta är jag inne här, allt för sällan postas något inlägg.
Jag klickar upp skrivfältet. Jag stänger ner det lika snabbt.
Gång på gång blir det såhär.
Inspirationen är försvunnen.
Jag tänker inte pressa fram några ord, bara för att det inte ska eka tomt här.
Jag ska skriva när jag har någonting på hjärtat.
Om elva dagar är det dags för Stockholm. Längtar.
Gång på gång blir det såhär.
Inspirationen är försvunnen.
Jag tänker inte pressa fram några ord, bara för att det inte ska eka tomt här.
Jag ska skriva när jag har någonting på hjärtat.
Om elva dagar är det dags för Stockholm. Längtar.
Jag trodde jag hade tur.
Snön är så vit, snön är så fin, snön är så underbar, FÖRUTOM den himla göteborgstrafiken.
Senast igår kväll sa jag "men det är tur, för mina spårvagnar kommer var femte minut och det händer aldrig något inom trafiken för mig då", men tror ni inte att den här himla trafiken ville jävlas med mig idag då? JO, SJÄLVKLART.
Jag var sen till skolan pga en försenad spårvagn. När jag skulle byta spårvagn var nästa spårvagn också försenad, men jag trodde ändå att jag skulle hinna i tid och var glad att jag hade turen med mig. När jag var 2.2 km från skolan ropades det ut "fel på spårvagnen, den måste bytas" från högtalarna.
Senast igår kväll sa jag "men det är tur, för mina spårvagnar kommer var femte minut och det händer aldrig något inom trafiken för mig då", men tror ni inte att den här himla trafiken ville jävlas med mig idag då? JO, SJÄLVKLART.
Jag var sen till skolan pga en försenad spårvagn. När jag skulle byta spårvagn var nästa spårvagn också försenad, men jag trodde ändå att jag skulle hinna i tid och var glad att jag hade turen med mig. När jag var 2.2 km från skolan ropades det ut "fel på spårvagnen, den måste bytas" från högtalarna.
Då var det 12 minuter kvar tills min första lektion skulle starta och jag kände paniken, jag ville ju inte komma försent till min underbara digitalt skapande-lektion, men jag väntade några minuter ändå för att se om den söndriga vagnen snart kunde bytas ut mot en ny spårvagn. Tror ni att den byttes ut? NEJ.
Så med mitt underställ, med min tjocka jacka, med en halsduk som höll på att strypa mig och med en axelväska som vägde TON pga en dator, datorladdare, mobilladdare, en tung plånka (=plånbok) och en himla massa skolpapper, började jag springa (eller springa och springa, det såg garanterat inte ut som att jag sprang, utan snarare som att jag kravlade mig fram). Jag skulle inte springa en hållplats och heller inte två, utan jag skulle springa de här 2.2 kilometrarna som det är till skolan. Min kondition tillåter vanligtvis inte denna sträcka, speciellt inte med femhundrafemtioelva kilo packning och en halsduk som stryper mig. Men när jag tänkte på min underbara lektion jag hade att vänta, tänkte jag inte ge upp, jag tänkte använda mina superkrafter och springa för kung och fosterland. Men som att inte alla lager kläder, en kass kondition och en tung väska var nog, nej, då skulle det givetvis vara den värsta snöstormen since typ år 0. Så i motvind sprang jag, eller ja, kravlade mig fram och jag såg nog inte klok ut. Men hur jag såg ut var inte det värsta, det värsta var ändå hur jag lät. Stönade som aldrig förr. Inte av njutning, utan av en protest från mina lungor, de ville verkligen inte samarbeta. Men jag sa "tyst lungor, tyst" och gav inte upp. När jag kom innanför skolans dörrar var lyckan enorm. När jag insåg att jag var i tid var lyckan ännu mer enorm. Men lyckan var mest enorm när jag insåg att jag inte är helt körd inför Göteborgsvarvet. Tills jag då kom på att Göteborgsvarvet är 2 mil och inte 2 kilometer.
Ännu en gång misslyckades jag med mitt tänkande.
Och ännu en gång misslyckades jag med mitt skolarbete genom att skriva en novell i sociala medier istället.
Så med mitt underställ, med min tjocka jacka, med en halsduk som höll på att strypa mig och med en axelväska som vägde TON pga en dator, datorladdare, mobilladdare, en tung plånka (=plånbok) och en himla massa skolpapper, började jag springa (eller springa och springa, det såg garanterat inte ut som att jag sprang, utan snarare som att jag kravlade mig fram). Jag skulle inte springa en hållplats och heller inte två, utan jag skulle springa de här 2.2 kilometrarna som det är till skolan. Min kondition tillåter vanligtvis inte denna sträcka, speciellt inte med femhundrafemtioelva kilo packning och en halsduk som stryper mig. Men när jag tänkte på min underbara lektion jag hade att vänta, tänkte jag inte ge upp, jag tänkte använda mina superkrafter och springa för kung och fosterland. Men som att inte alla lager kläder, en kass kondition och en tung väska var nog, nej, då skulle det givetvis vara den värsta snöstormen since typ år 0. Så i motvind sprang jag, eller ja, kravlade mig fram och jag såg nog inte klok ut. Men hur jag såg ut var inte det värsta, det värsta var ändå hur jag lät. Stönade som aldrig förr. Inte av njutning, utan av en protest från mina lungor, de ville verkligen inte samarbeta. Men jag sa "tyst lungor, tyst" och gav inte upp. När jag kom innanför skolans dörrar var lyckan enorm. När jag insåg att jag var i tid var lyckan ännu mer enorm. Men lyckan var mest enorm när jag insåg att jag inte är helt körd inför Göteborgsvarvet. Tills jag då kom på att Göteborgsvarvet är 2 mil och inte 2 kilometer.
Ännu en gång misslyckades jag med mitt tänkande.
Och ännu en gång misslyckades jag med mitt skolarbete genom att skriva en novell i sociala medier istället.
Fredagens fantastiska fest.
Ett av mina brev till medlemmar.
Isak Strand VS Toe på scen. Preggot Jennie i farten!
Jag utanför logen.
Arbetsbandet plus mitt viktigaste, finaste och bästa fuck cancer-armband.
Arbetsbandet plus mitt viktigaste, finaste och bästa fuck cancer-armband.
Emily, Sofie, jag och några goa grabbar.
Lite backstage, Isak Strand VS Toe fick varenda en att skaka loss!
"Innan jag dör ska jag"
Underbara Martina och jag.
I fredags hade jag en av de bästa kvällarna i mitt liv.
Det var fest på Pustervik.
Vi alla som var där visade att vi är med i armén mot cancern,
genom att använda FUCK CANCER-broschar, posera framför fotoväggen med militärkeps, skriva på vad man vill göra innan man dör, skriva kärleksbrev till medlemmar som har haft eller har cancer.
Bara av att vara där under kvällen, visade att man alltid kommer vara med att kämpa, för cancern ska aldrig få vinna.
Eftersom det var barer/krog, kväll och natt, var det självklart 18-årsgräns.
Jag är inte 18, men kom in ändå och det är jag oerhört tacksam för.
Jag hjälpte till att förbereda festen och jobbade en del där under kvällen och natten också.
Under denna kväll hann jag med allt roligt,
som att dansa, mingla, vara försäljare, fotas, prata med nytt folk, träffa underbara människor, trösta en gråtande tjej, kramas, skicka kärlek och lyssna på bl a fina Dennis Camitz och Isak Strand VS Toe.
Jag hade det förjävla kul och vill ännu en gång tacka de BÄSTA personerna på denna planet, för min första, fantastiska utekväll.
♥ er, Jennie, Johanna, Hanna, Julia, Fredrik, Louise, Sandra och Jenny.
Lite backstage, Isak Strand VS Toe fick varenda en att skaka loss!
"Innan jag dör ska jag"
Underbara Martina och jag.
I fredags hade jag en av de bästa kvällarna i mitt liv.
Det var fest på Pustervik.
Vi alla som var där visade att vi är med i armén mot cancern,
genom att använda FUCK CANCER-broschar, posera framför fotoväggen med militärkeps, skriva på vad man vill göra innan man dör, skriva kärleksbrev till medlemmar som har haft eller har cancer.
Bara av att vara där under kvällen, visade att man alltid kommer vara med att kämpa, för cancern ska aldrig få vinna.
Eftersom det var barer/krog, kväll och natt, var det självklart 18-årsgräns.
Jag är inte 18, men kom in ändå och det är jag oerhört tacksam för.
Jag hjälpte till att förbereda festen och jobbade en del där under kvällen och natten också.
Under denna kväll hann jag med allt roligt,
som att dansa, mingla, vara försäljare, fotas, prata med nytt folk, träffa underbara människor, trösta en gråtande tjej, kramas, skicka kärlek och lyssna på bl a fina Dennis Camitz och Isak Strand VS Toe.
Jag hade det förjävla kul och vill ännu en gång tacka de BÄSTA personerna på denna planet, för min första, fantastiska utekväll.
♥ er, Jennie, Johanna, Hanna, Julia, Fredrik, Louise, Sandra och Jenny.
Ung Cancer-event.
I lördags stod jag och fyra härliga brudar i Valhalla Idrottshallar för att informera om Ung Cancer samt sälja produkter.
Det var en jättemysig dag och vi fick prata med en del människor, mest grabbar eftersom det var en fotbollscup för killar.
Det var en jättemysig dag och vi fick prata med en del människor, mest grabbar eftersom det var en fotbollscup för killar.
Fotografering #1
Blev fotograferad för första gången för några veckor sedan.
Stel som man är, så gick det väl sådär. Bättre än väntat i alla fall.
Har alltid hatat att vara med på bild tidigare, men nu är det faktiskt roligt.
Även om det är lite ovant.
Det är fina Catrine som har tagit bilderna.
Spana in hennes blogg HÄR.
En morgonstund för mig själv.
Idag sov jag till tjugo över tio.
Jag fick alltså skönhetssömnen jag har behövt så länge, men inte hunnit med.
Alla helger i november är uppbokade, även några i december.
Full rulle helt enkelt, och jag gillar det.
Mycket.
Startade dagen med att tända ett ljus och äta nudlar.
Några mattetal gjordes också.
Har just nu min första och sista lektion som började tjugo i två och slutar om en kvart.
Ikväll ska jag ut och äta med mamma och Ellen, för Ellen fyller år.
Den lilla skiten börjar bli stor nu.
Kämparglöden VS Socialfobin
Jag klappar på min mage och ber snällt att frukosten ska hålla sig där inne,
och inte få för sig att hoppa ut i det fria igen.
Mitt hjärta bultar snabbare än gepardens maxhastighet.
och inte få för sig att hoppa ut i det fria igen.
Mitt hjärta bultar snabbare än gepardens maxhastighet.
Jag har aldrig varit den som är jättebra på någonting.
Alltid har jag varit det där mittemellanbarnet, som varken är bäst eller sämst.
Talangen att kunna sjunga och buktala har jag drömt om att ha,
men talangen att ha ett hjärta som går i 120 km/h, har aldrig stått med på önskelistan.
men talangen att ha ett hjärta som går i 120 km/h, har aldrig stått med på önskelistan.
Jag är tom.
Kan inte tänka, kan inte andas.
Åtminstone inte kontrollerat.
Kan bara känna illamåendet och paniken som börjar liva till det inom mig.
Jag känner en oro.
En mage som vill vika sig ut och in.
Men så har jag de där meningarna i huvudet,
de där peppande kommentarerna av personer i min närhet.
Helt plötsligt sitter jag där och håller min första muntliga presentation.
Jag klarar det.
Jag fucking klarar det.
Det tar några minuter för mitt hjärta att lugna ner sig.
Kan inte tänka, kan inte andas.
Åtminstone inte kontrollerat.
Kan bara känna illamåendet och paniken som börjar liva till det inom mig.
Jag känner en oro.
En mage som vill vika sig ut och in.
Men så har jag de där meningarna i huvudet,
de där peppande kommentarerna av personer i min närhet.
Helt plötsligt sitter jag där och håller min första muntliga presentation.
Jag klarar det.
Jag fucking klarar det.
Det tar några minuter för mitt hjärta att lugna ner sig.
När det väl är okej igen, både fysiskt och psykiskt,
känner jag att en stolthet fyller upp hela min kropp.
En stolthet jag inte vill byta ut mot någonting annat i hela vida världen.
Inte ens mot att kunna sjunga och buktala.
Kämparglöden vs Socialfobin 1 - 0
känner jag att en stolthet fyller upp hela min kropp.
En stolthet jag inte vill byta ut mot någonting annat i hela vida världen.
Inte ens mot att kunna sjunga och buktala.
Kämparglöden vs Socialfobin 1 - 0
