I lördags stod jag och fyra härliga brudar i Valhalla Idrottshallar för att informera om Ung Cancer samt sälja produkter. 
Det var en jättemysig dag och vi fick prata med en del människor, mest grabbar eftersom det var en fotbollscup för killar.

Idag sov jag till tjugo över tio.
Jag fick alltså skönhetssömnen jag har behövt så länge, men inte hunnit med.
Alla helger i november är uppbokade, även några i december.
Full rulle helt enkelt, och jag gillar det.
Mycket.

Startade dagen med att tända ett ljus och äta nudlar.
Några mattetal gjordes också.

Har just nu min första och sista lektion som började tjugo i två och slutar om en kvart. 

Ikväll ska jag ut och äta med mamma och Ellen, för Ellen fyller år.
Den lilla skiten börjar bli stor nu.

Jag klappar på min mage och ber snällt att frukosten ska hålla sig där inne,
och inte få för sig att hoppa ut i det fria igen.
Mitt hjärta bultar snabbare än gepardens maxhastighet.

Jag är tom. 
Kan inte tänka, kan inte andas. 
Åtminstone inte kontrollerat.

Kan bara känna illamåendet och paniken som börjar liva till det inom mig.
Jag känner en oro. 
En mage som vill vika sig ut och in.

Men så har jag de där meningarna i huvudet,
de där peppande kommentarerna av personer i min närhet.

Helt plötsligt sitter jag där och håller min första muntliga presentation.
Jag klarar det.
Jag fucking klarar det.

Det tar några minuter för mitt hjärta att lugna ner sig.

När det väl är okej igen, både fysiskt och psykiskt,
känner jag att en stolthet fyller upp hela min kropp.
En stolthet jag inte vill byta ut mot någonting annat i hela vida världen.
Inte ens mot att kunna sjunga och buktala.

Kämparglöden vs Socialfobin 1 - 0

Tillsammans gör vi skillnad♥

Jag är glad idag, samtidigt som jag är arg och ledsen.

Jag vill bara kramas.

 

Glitter o glamour, eller?

 

En pärlförmiddag på kontoret idag resulterade i att det pärlades över 1200 armband.
Rekord!

Dessutom kom det rekordmånga ideella hjältar som ville hjälpa till att pärla.
Så många att ett helt gäng till och med fick sitta på golvet.

Att se detta, det vill säga att upp mot hundra människor, 
alla lika fokuserade på att räkna till arton pärlor, att se till att stavningen sitter där den ska sitta, att med tänderna dra i tråden så att knuten fastnar, spenderar timmar för att hjälpa till, gör mitt hjärta alldeles varmt.

Ung cancer är en organisation som har hjälpt så många människor
och jag är obeskrivligt glad för att jag får vara en del av dem.
Jag är även obeskrivligt glad att så många människor hjälper till med att pärla,
för det är verkligen det bästa sättet att visa sin tacksamhet på.
Det är det som gör att organisationen kan växa och bli större,
så att fler cancerdrabbade och anhöriga kan få den hjälpen de behöver.

TILLSAMMANS GÖR VI SKILLNAD.

Ps. vill du köpa ett armband kan du göra det HÄÄÄÄR

Ilska, glädje, värme, känslor, skratt, kärlek.

Ikväll är det lugn och ro som gäller.
Jag har min syster i bredvid mig i sängen och tillsammans har vi pärlat några fuck cancer-armband.
Tillsammans gör vi skillnad.

Imorgon ska jag träffa alla fantastiska hjältar på kontoret.
På kvällen ska jag och Emelie på bio. 
Ser helt enkelt fram emot morgondagen.

Hur spenderar ni er kväll och morgondag? 

 

 

Försökte hitta det där stället där jag känner mig avslappnad och kan koncentrera mig på att arbeta.
Jag tror jag har funnit det nu.
I badkaret.
Utan vatten i då förstås.

Med ett par tända ljus känner jag bara lugn o frihet.

Men jag kom precis på att jag istället kan lägga mig i sängen o ha tända ljus bredvid mig.
Det är nog skönare för rumpan.
Men nu har jag i alla fall testat på det här med badkarspluggande. 
Gick sådär.

Magen vrider sig och en tankeverksamhet liksom aldrig förr börjar sätta igång i maxfart.
Det gör ont, inte bara i magen utan i hela kroppen.
Det känns fel, så jävla fel.
Tankarna blir fler och fler, konstigare och konstigare.
Det är någonting som är på tok, det är någonting som förstör min förmåga att kunna prata, lyssna och andas.
Jag kan inte koncentrera mig.
Jag känner mig orolig och stressad vilket resulterar i jobbiga tankar, huvudvärk och sömnproblem.
Jag kan inte begripa vad det är som inte är som det ska.
Svaret jag får fram är att någonting inom snar framtid kommer ske.
Det är inte positivt. Det hela är ett enda stort frågetecken. 

(Jag vill tro och hoppas på att det är febern och min fysiska smärta som spelar det psykiska ett spratt)

Jag heter Maria Evelina Hansson och är född år 1996.
Jag är för tillfället en gymnasiestuderande tonåring.
Jag är duktig på att vara produktiv.
Jag tycker inte om när människor skryter.
Jag är jättedålig på att gråta framför folk.
Jag gillar att uppleva och lära mig nya saker.
Jag sjunger ofta i duschen, hellre än bra.
Jag älskar mina nära och kära mest av allt.
Jag önskar att cancer borde få cancer och dö.
Jag är inte speciellt bra på att hålla ett pokerface.
Jag pratar gärna med nya personer.
Jag är beroende av kärlek. Att få kärlek men framförallt ge kärlek, är för mig viktigt.
Jag har på mig kläder som jag trivs i, det vill säga enkla plagg som jeans och en t-shirt.
Jag dricker inte alkohol.
Jag blir arg när jag ser folk som gör illa andra.
Jag är rädd för att plötsligt förlora någon jag står nära.
Jag kan inte förstå mig på sådana som bara tänker på sig själva.
Jag är pinsamt dålig på att låta bli att skratta när någon kittlar mig.
Jag är uppväxt i Göteborg med en familj som jag står väldigt nära.
Jag har alltid kämpat för att nå mina mål och är en person som aldrig ger upp.

Rubriken säger väl det mesta.
Att ligga still och på något sätt tycka synd om sig själv är inte min starka sida.
En förkylning, huvudvärk o feber hade lust att ge sig på mig när jag behövde det som minst,
det vill säga nu.
Är den svagaste personen i hela vida världen när jag är sjuk,
vilket gör att jag hatar det.
Jag hatar att känna mig svag.

Imorgon är det farsdag och då ska jag träffa lite släkt hos farfar.
Att vara sjuk hindrar mig inte från att ge mig ut på äventyr. Aldrig.

Har rockat denna dag med kavaj. 

Dagen började i skolan, där jag förövrigt skrattade mig till tårar ett antal gånger.
Eftermiddagen spenderade jag på kontoret med härliga människor.
En middag på en restaurang med min faster hanns också med.

En bra fredag med andra ord.

Jag är omringad av vita väggar, vita väggar som är dekorerade med tavlor.
En av tavlorna har jag många gånger stått och tänkt framför.
Den har en lila ram och inuti den står det:
"In this house...
We do REAL
we do MISTAKES
we do SECOND CHANCES
we do FUN
we do HUGS
we do FORGIVENESS
we do REALLY LOUD
we do LOVE"
Orden får mig att känna mig välkommen till detta rum.

Jag slänger mig ner i en av de två vita sofforna som står i ett hörn.
Framför mig ser jag ett vitt runt bord, fullt med pärlor.
Stora pärlor, små pärlor, gula pärlor, lila pärlor, bokstavspärlor.
Pärlor i alla färger och former.

Jag hör ett skrik och hoppar till.
Inrusandes kommer den galnaste tjejen i min närhet.
Hon är uppe i varv och utbrister:
– Jag slog ditt rekord. Jag pärlade ett armband på 2.08 sekunder. LIKE A BOSS!

Den jäveln ska inte får vinna tänker jag, och säger lugnt
– Vänta du bara, jag ska slå det rekordet.

Inom några sekunder är jag ensam i rummet igen.
De tända ljusen med doft av kanel som står på bordet framför mig, gör att en känsla av jul sprider sig över hela rummet.
Jag böjer mig fram över ljusen för att andas in julkänslan.
Jag bränner mig på näsan och rycker bort huvudet snabbt av ren reflex.

Jag börjar pärla. 
Pärlar armband efter armband.
Däremellan viskar jag "fuck cancer" för mig själv.
Det får inte höras. Ingen får höra att jag pratar med mig själv.

Plötsligt känner jag två lätta knuffar mot armen.
Jag kisar med ögonen och ser ljus blandat med ett suddigt ansikte.
Typiskt, än en gång har jag slumrat till i pärlandet.
Jennie ska låsa kontoret och jag studsar upp ur soffan.

 

låter du mig greppa din hand
lovar jag dig 
att jag ska hålla dig nära
värma dig under de kallaste vinternätterna
krama dig när du behöver en famn
kyssa dig när du behöver kärlek

jag lovar dig 
jag ska dra med dig
in i en förälskelse
jag tänker fortfarande ha kvar greppet om din hand
för allt jag vill är att vinna
vinna på armbrytning

Jag tittade mig omkring
Jag försökte se om mina skor lämnade några fotavtryck efter sig
Jag hoppades på att jag var ensam
Jag tittade upp i luften o såg en fallande stjärna
Jag önskade mig frihet

Jag tror inte längre på stjärnfall

jag älskar att åka spårvagn
speciellt efter löpträning
jag är nog den enda levande varelsen som inte får energi o blir pigg av att träna
eller?

appropå träning
i våras bestämde jag mig för att anmäla mig till göteborgsvarvet 2013
jag förstår helt ärligt inte vad jag tänkte med

men jag ska klara det
jag ska ta mig fan klara det

grönt gräs
vitsippor
värme
vita fluffiga moln
springa runt i gräset
lätta kläder
springturer
promenader i staden
majbrasa
sitta ute och läsa en tidning
fotografera
ha picknick
VÅR

sol

doft av hav
jordgubbar med socker
bara fötter
vita sandstränder
ljusblå himmel
gitarrspelande och sång utomhus
se solnedgången med någon man tycker om
ligga ute och kolla på stjärnhimlen
äta glass
ro
gå på konserter
SOMMAR

regn

kyla

blåst

tvtittande 
varma bad
duntäcke
skogspromenader
shopping
fika
tända ljus

musiklyssnande
biomys
HÖST

julafton
skumtomtar
clementiner
kanel
tofflor
varm choklad
snö
längdskidor
julmust
doften av glögg
pepparkakor
varma halsdukar
VINTER

Igår strök jag vartenda MÅSTE och gjorde det jag behövde som mest
-ta hand om mig själv.

Clementiner, godis, champagne, tända ljus och sängen.

Ibland behöver man koppla bort sig från verkligheten och bara vara.

glädje

lycka

förväntan
passion
lust
tacksamhet

frustration
rädsla
tomhet

tvivel

ångest

sorg

känslor i två olika spalter

den första spalten består av det som anses vara positiva känslor
de känslorna som är normala
de känslorna vi mer än gärna får känna
de känslorna vi är stolta över att visa upp

i spalt nummer två ser ni de negativa känslorna
det är känslor som vi inte får tala högt om
det är känslor som skrämmer oss
det är känslor som vi endast får visa i vår ensamhet
det är känslor som ger oss en uppmärksamhetsstämpel om vi visar dem offentligt

 

i den första spalten finner vi ord som förknippas med positivitet
det är sådant som gör oss glada
som får oss att må bra

 

i den andra spalten finns känslor som får oss att känna oss svaga
som får oss att gråta
skrika
må dåligt

såhär ser det ut i dagens samhälle
håller ni inte med mig får ni hemskt gärna motargumentera

 

 

alla känslor är lika mycket värda
alla känslor är fina
alla känslor är bra

det finns ingen människa som kan vara glad jämt
det finns ingen människa som aldrig är ledsen
som aldrig känner frustration
som aldrig tvivlar på sig själv eller sina tankar

 

jag har insett detta nu

o nu återstår det bara att se
när resten av de som följer denna indelning av känslor inser
att alla känslor är lika viktiga
att alla känslor har samma värde
att alla känslor är okej att bära
att alla känslor gör oss till de vi är


ps. efter att ha googlat "känslor" utnämner jag nu mig själv till det största känslokaoset i världen

 

 

 

 

du springer
du springer så snabbt att du inte märker att du springer mot trafikljuset som lyser rött

du har tur
bilen som kunde ha kört över dig tvärbromsar
du fortsätter springa
du springer genom skogar
du springer på stränder
du springer i trafiken
du springer från den ljusa morgonen till den mörka natten
när du tror att du äntligen har sprungit runt halva jordklotet
vaknar du

du inser att allt bara har varit en dröm
du har inte sprungit någonstans
du är kvar i sängen
du är kvar på gatan med det konstiga namnet 
på gatan där du åt ena hållet ser lägenhetshus

och åt andra hållet ser skog
du är kvar på platsen där du alltid har bott

du öppnar dagboken
ännu en gång skriver du att du misslyckats
misslyckats med att fly

misslyckats med att fly från verkligheten

Hej fina ni.

Vill ni tillsammans med mig o många andra göra skillnad?

Citerar Ung cancers facebookpärlevenemangsinformation (komplicerat ord, ja):


"Du som bor i Göteborg och Stockholm - vi behöver din hjälp! Inför jul har flera företag hört av sig till oss för att köpa "Fuck Cancer"-armband. Vi har redan nu beställningar på över 20 000 (!!!) armband och fler är på väg in. 
Men det tar tid för oss att pärla armband.
Därför vi behöver din hjälp.

Ung Cancer har nästan 3000 medlemmar och hjälper tusentals människor runt om i Sverige. Allt är möjligt tack vare vår webbshop. Och särskilt tack vare våra armband. På bara några månader har vi sålt armband för 

Kärlek, finns det något bättre?

Jag har alltid tyckt att älska är ett starkt ord, och jag har aldrig velat använda det i onödan.

Men på den senaste tiden har så många nya människor hoppat in i mitt liv, och efter det har jag känt en sådan glädje och värme i hela kroppen.
Jag har känt att jag har haft så mycket kärlek att ge och att jag verkligen älskar flera stycken. 

Kärlek är enligt mig det finaste som finns. Utan kärlek skulle jag inte existera.
Det finns olika sortes kärlek, kärlek till en partner, kärlek till sin familj, kärlek till sina vänner.

Kärlek kan vara mellan en man och en kvinna, mellan en man och en man, mellan en kvinna och en kvinna.
Kärlek kan vara till en sak, till ett djur, till en klass.
Kärlek kan vara så mycket.

Vad jag(och säkert halva världens befolkning) har märkt, är att "man" utgår från att alla är heterosexuella. 
Är man något annat än det, nej då ska man "komma ut", komma ut som homosexuell, komma ut som bisexuell.

Vadå komma ut? Är man inte lika mycket värd om man älskar någon av samma kön eller måste man "erkänna" det, genom att just "komma ut"?
DETTA gör mig arg. Så jävla arg.
Jag förstår inte.

Blir man kär i ett kön? Blir man verkligen det? Är det inte en person man blir kär i?

Älskade vänner, glöm aldrig bort att ni får älska VEM NI VILL.
Ni behöver ALDRIG "erkänna" att ni gillar en person i ett viss kön. 
Älska en man som är tre år äldre eller en kvinna som är tio år äldre,
det är okej. Kärleken är blind. Kärlek är kärlek, och det är fint.
Kärlek är kemi, kärlek är kontakt, kärlek är känslor.
Dölj aldrig vem du är, dölj aldrig vad du känner, dölj aldrig vem du älskar.

Snälla, lova mig det.