KÄRLEK.



Vaknade imorse, eller snarare vid lunchtid, upp med att solen sken in genom fönsterrutorna.
Jag gick upp, tog mig en dusch, fixade i ordning mig och åkte in till staden med min lillasyster,
som jag bjöd på glass. Lyckan var total, som ni nog ser.

Efter det mötte jag upp mina fina vänner för att äta middag, eftersom vi alla har fyllt år nu i början av året.
Vi satt och pratade, pratade och pratade i flera timmar och det var så fint.

Jag har verkligen världens bästa vänner.

Vad gör man då?

När kraften tagit slut, när alla tårar är bortgråtna, när hjärtat ropar efter något det inte kan få, vad gör man då?

Finaste, Vincent.



På den sista bilden klädde jag upp honom inför Mellon! 

Jennie på kontoret o hennes man, Peter, blev föräldrar i december.

Sötplutten fick namnet Vincent och ända sedan jag träffade honom för första gången har jag älskat honom.
En av anledningarna är för att han nog var den första bebisen som inte grät i min famn. I och för sig var det väl för att han sov, men det är en annan femma. 

Han gillar att greppa tag i mitt finger och att bli kittlad på magen och näsan. 
VÄRLDENS SÖTASTE! 

Från kontoret till skolbänken.



Efter en fantastisk vecka på kontoret, är jag nu tillbaka i skolan. 
Känns lite segt, men det är bara att kämpa på. 
Tiden går så fort, så snart är det sommar. Då ska jag spendera en hel del tid på kontoret. 
LÄNGTAR!

Vad händer för övrigt då?
Jo, jag ska snart (i mars) till IFK-kliniken o få hjälp med mitt knä. 
Men jag har fått bekräftan om att jag får träna på gym innan också, om jag tar det lugnt.
Så igår körde jag 1 mil och var nöjdast i världen. 

Idag ska jag o min fina vän Catrine äta på Paprika och sedan ska jag träna. Fint
 

här skiljs våra vägar i livet


här skiljs våra vägar i livet

men du lät mig tidigt förstå
i stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

Rest in peace.

Jag står där jag för några dagar sedan stod och var arg på morsan som bredvid mig inväntade spårvagnen hem. Jag stod där med knutna nävar och tittade ner i älven med vattnet som långsamt rörde sig mot hamnen. Jag tittade ner i vattnet för att se om det, som när jag var liten, fanns någon islängd cykel på bottnen. Jag minns inte om jag såg någon cykel. Jag minns bara att jag kände mig arg. Arg på mänskligheten, arg för att livet är så orättvist. Sedan kom spårvagnen. Nu står jag här igen, efter att precis ha tagit emot det värsta samtalet i mitt liv. Jag försöker fokusera på att hålla tårarna inom mig tills jag kommer hem, men det går inte. Tår efter tår tar sig långsamt ner på min kind och allt blir suddigare och suddigare. Jag tänker på de runtomkring mig som stirrar. De har ingen aning om vad som har hänt mig och de är nog inte intresserade i alla fall. Ingen säger något. De bara stirrar. Jag vill skrika att de ska ge fan i att stirra, fråga om de inte har något bättre för sig. Men jag har ingen ork att agera, ingen ork att bry mig. De tio minutrarna som det tar att åka hem med spårvagnen från stan, känns som de tio längsta minutrarna i mitt liv. Allting står still och meningen "hon finns inte mer" ekar i mitt huvud. När jag stiger innanför min ytterdörr och möts av mamma, släpper det. Känslorna får säga sitt och tårarna får bilda de nya Niagarafallen. Jag tillåter mig själv att gråta hur mycket och länge jag vill, för det är okej. 

Saknad som man vet att man inte kan göra någonting åt, förutom att dö, är det värsta som finns. 

Älskade ängel, vila i frid.

Mitt krypin.


En del av mitt lilla krypin. 

Jag har tänkt på en sak och det är det här med att flytta hemifrån. Ofta kommer jag på mig själv med att sitta inne på Hemnet och titta på lägenheter för fullt. Det lockar mig något otroligt att ha ett helt eget place där jag får ha allt som jag själv vill ha det. Men samtidigt vill jag inte flytta ifrån min familj. Just nu bor jag centralt i Göteborg. Fem spårvagnshållplatser från Centralstationen och stan och nära till allt. Jag bor i ett lugnt område med utsikt över i stort sett hela Göteborg. Jag har ett eget rum som jag tycker om väldigt mycket. Här känner jag mig hemma.

Men tanken är ju att flytta hemifrån i framtiden när jag har studerat klart och skaffat mig ett fast jobb. Helst av allt skulle jag vilja bo i Linnéstaden, Majorna, Vasastaden eller där runtomkring. Det är en dröm. 

Överraskningsfirande.



Snacka om att jag blev rörd när jag i fredags, på min födelsedag, kom in på kontoret och möttes av en sjungande kör, en underbar chokladtårta med daimgrädde och massa fina presenter.
Älskade människor. 

 

En av de bättre lördagarna.


-Blivit plåtad på Haga Nygata, klädd i morgonrock och solbrillor. Speciellt, kallt och roligt!
-Fixat i ordning mitt älskade lilla krypin.
-Ätit en UNDERBAR middag på restaurang La Sombrita på min favoritgata, Linnégatan.

En av de bättre lördagarna om jag får säga det själv. 

Igår fyllde jag år och om ett år är jag myndig. Jag säger bara: körkort, körkort, KÖRKORT. 
Igår fick jag ett överraskningsfirande på kontoret med underbara människor i täten. Fick finfina presenter och är jätteglad. 

Imorgon kommer alla de i släkten som brukar vara här på min födelsedag, för att fira mig. 

Här på bloggen ekar det för övrigt tomt, men jag känner att jag hellre uppdaterar när jag väl vill göra det, än att slänga upp fem inlägg per dag bara för att. 

Kram på er!



Göteborg.



Utsikten. Staden. Kärleken. 

På promenad genom stan, sommaren 2012.


Rädsla och mod går hand i hand.

Jag är rädd. Rädd för att vara rädd. Rädd för döden. Rädd för att jag ska bli sjuk. Rädd för att jag aldrig kommer få barn. Rädd för att hålla föredrag. Rädd för att misslyckas, men mest rädd för att lyckas. 

Rädsla. När jag hör det ordet tänker jag på negativitet, någonting som helst inte får besöka mitt liv. Men ändå knackar rädslan på med jämna mellanrum, och stökar till det. Jag är rädd för att dö, men ännu räddare för att leva. Dö vet jag att jag någon gång kommer göra och det kan jag inte styra över. Men att leva vet jag inte om jag kommer göra. Jag lever, men jag kan aldrig veta hur länge. Livet kan helt plötsligt ta slut, och därför är jag rädd för att leva. Jag är rädd för att göra fel och inte fokusera på rätt saker här i livet. Jag är rädd för att inte leva det livet jag vill leva. Jag är rädd för att vara rädd, för att rädslan skrämmer mig. Jag är rädd för att bli sjuk. För att bli sådär sjuk att jag inte klarar mig på egen hand. För att bli sådär sjuk att jag inte vet vad som kommer hända härnäst. Jag är rädd för att jag aldrig kommer få bli mamma, för att jag aldrig kommer träffa någon att älska som älskar mig tillbaka, för att aldrig bilda egen familj, för att aldrig få ett jobb, för att aldrig få en egen lägenhet. Rädslan att hålla ett föredrag för någon mer än kameran och spegeln får mig att inte kunna äta, att inte kunna andas, att inte kunna fokusera. Jag är rädd, men är osäker på varför. Jag dör ju inte av det. Eller? Jag är rädd för att misslyckas, att göra någonting och inte bli nöjd. Men det jag är mest rädd för är att lyckas. Att klara någonting jag aldrig har gjort förr, att springa hundra meter snabbare än någonsin, att prata inför folk. För om jag klarar det måste jag göra det ännu bättre nästa gång, och om jag inte gör det misslyckas jag. Det går runt i en ond cirkel.

Jag är rädd för att vara rädd, för att vara rädd för att vara rädd. Jag är rädd för att erkänna mina rädslor, i tron om att andra med värre problem, ska döma mig för att jag bara är rädd för "småsaker". 

Jag har en hatkärlek till rädsla. Jag hatar att känna mig rädd, att verkligen ha panik, att verkligen gå och grubbla över det som gör mig rädd hela tiden. Men jag älskar också att vara rädd, för det gör mig motiverad. Är jag rädd vill jag bli av med rädslan, och för att bli av med rädslan måste jag ta mod till mig och utmana mig själv, utmana rädslan. Klarar jag det, klarar jag allt. Att vara modig kan man inte vara utan rädsla och motgång. Utan rädslor skulle man bara vara. Inte modig. Jag har lärt mig att hantera mina rädslor till viss del. Vetskapen om att de inte kommer försvinna förrän jag har tagit mig igenom dem finns där. I bakhuvudet. Någonstans. 

Jag har lärt mig att det är okej att vara rädd, att det är okej att prata om sin rädsla. Man ska inte behöva må dåligt att prata om sin rädsla, bara för man vet att någon annan har det så mycket värre än en själv. Man ska få vara rädd för det man är rädd för, och inte skämmas över det. För det är okej. 



Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta.


Nissi beach, Ayia Napa, Cypern, juni-juli 2012. 

2012 med Ung Cancer.

 
 

healthyevelina @ instagram


Tvåtusentretton.



Det blev ett bra avslut på 2012 och en bra början på 2013 trots allt.

Idag har jag världens huvudvärk och är lite hängig. 
Har käkat pizza vilket var sådär gött, eftersom det inte direkt är min favoriträtt, men det är en standard ju. 

Nu ska jag ta ett varmt bubbelbad och bara ta det lugnt. 

Detta kan ha varit det onödigaste inlägget jag har skrivit i hela mitt liv, men äh, allt kan inte vara välskrivet.

2011 VS 2012


Nyårsafton 11/12 vs idag (nyårsafton 12/13). 

Det är inte bara på insidan jag har förändrats, utan även på utsidan. 
Känns som att jag på detta år har blivit en helt ny person, endast positivt.

Om 40 minuter är det ett nytt år. Det känns HELT SJUKT. Men jag gillar det. Tror jag.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

2012.

2012 har varit ett år med både sorg och glädje, ilska och lycka. 

Jag hade en kämpig vår, då jag var väldigt stressad samt förlorade en närstående med cancer, men i början av juni kom vändpunkten, och bortsett från dödsbeskedet, har året i stort sett varit fantastiskt.

 

Jag har lyssnat på mitt hjärta och tagit kontakt med organisationen Ung Cancer, som var mitt bästa beslut någonsin.


Jag har blivit skribent för webbmagasinet Smile-Magazine och lärt känna den underbara redaktionen.


Jag har träffat så otroligt många nya människor, och många av dem har på kort tid fått en plats i mitt hjärta. 

 


Jag har varit på Melodifestivalen.


Jag har dansat en hel kväll till ett liveband samt varit på bal.

 

 

Jag har varit på en X-factor-inspelning. 


Jag har varit på konserter och fotograferat det. 


Jag har varit på festival och jobbat där.


Jag har börjat dricka kaffe.


Jag har varit på allsång och sjungit sönder mina stämband. 


Jag har tagit promenader vid bl a Domkyrkan, Haga och Linné.


Jag har blivit tio år igen och sprungit runt på Liseberg med sockervadd i handen (ok, det där med sockervadd lade jag till för att det skulle låta bra).


Jag har fått tillbaka kontakten med bästa, Frida.


Jag har hyrt stuga på västkusten med en vän, hennes pappa och hans flickvän. 


Jag har varit på lägerskola med min förra klass.


Jag har varit på en ö utanför Stockholm med mina tre närmsta grundskolevänner. 

 

Jag har spenderat 15 dagar i soliga Ayia Napa med min underbara familj.


Jag har varit i Jönköping på konferens och sänt radio.


Jag har hängt i Slottskogen och haft picknick under Way Out West. 



Jag har i Halmstad testat på att rida och skrek "JAG KOMMER DÖ" ett antal gånger, men tro det eller ej: jag lever fortfarande!


Jag har fyllt år och tagit hem femton galna tjejkompisar under en föräldrafri kväll. 


Jag har ätit ute mer än vad jag någonsin har gjort förr.

 


Jag har varit statist till filmen om Håkan Hellström som kommer ut vintern 2014 med, Hanna.

 

Jag har gått Rosa steget och längtar redan till nästa års lopp.

 

Jag har lyssnat på den viktigaste, bästa och finaste föreläsningen i hela mitt liv med fina, Julia.


Jag har börjat på det bästa gymnasiet, med den bästa linjen, i den bästa klassen.


Jag har lärt känna en underbar person som precis har blivit mamma, och jag är överlycklig.

 

Jag har börjat hänga på världens bästa kontor och har efter det gått upp några kilo i vikt…


Jag har varit ute på krogen för första gången och minglat runt på FUCK CANCER – festen.


Jag har lärt mig att spela gitarr eller åtminstone ta några ackord.


Jag har varit i huvudstaden med några vänner i redaktionen.


Jag har varit med på intervjuer.


Jag har varit på Svenska hjältar-galan.


Jag har klippt av två decimeter av håret, slingat det ljusare och klippt lugg.


Jag har tagit tag i min specifika socialfobi och klarat av att hålla muntliga presentationer både på svenska och på engelska.


2012 har varit året då jag har levt på riktigt. Jag har vågat testa på nya saker och jag har tagit tag i det som tidigare har tyngt ner mig. 2012 kommer jag alltid minnas som bra. Och i framtiden när mina barn sitter i mitt knä, ska jag säga: "vet ni?! JAG ÖVERLEVDE JORDENS UNDERGÅNG DEN 21 DECEMBER 2012".


Jag vill tacka alla fina personer i mitt liv, gamla som nya, för det här året.
Nu gör vi 2013 till ett minst lika bra år som detta! 



Stryk allt som har med nyårslöften att göra.

Imorse låg jag kvar i sängen tills min familj lämnade lägenheten vid halv tolv. Jag gick upp i en snigels tempo, gjorde en brakarfrukost med allt från färsk apelsinjuice till vattenmelon, och tittade på Alpint världscupen (som alla andra vintrar). Den här morgonen har jag tagit det alldeles lugnt och bara tänkt på mig själv. Till en början kändes det skönt att sova ut och ha lite egentid, som jag alltid hade förr, men efter ett tag var rastlösheten där. Fy tusan vad tråkigt det är att slösa bort en dag på att inte göra någonting. Men jag antar att man behöver sådana dagar också. För första gången sedan i påskas har jag haft hundra procent ledigt (okej, inte hundra procent, för jag jobbade hemma till klockan 3 i natt, men ändå), och det är urtrist. Men när jag väl satte igång datorn förut, och lade mig i sängen, började allt tänkande. Då kom någonting upp i huvudet, som jag känner för att dela med mig av.

2012, vilket år! Och fort har det gått, riktigt fort. Jag var inne på Facebook förut och hamnade på något sätt i meddelandeinkorgen. Jag började läsa gamla meddelanden från alla möjliga personer. "Vem är det här nu då? Aha.. just det! Det var hon som kände mammas bästa väns pappas lillasysters fasters farmor. Ah, hon ja!". Ungefär så kändes det. En del saker hade jag glömt bort helt, men vissa saker kändes det som att jag skrev igår. Fastän det var förra julen. Och då insåg jag att det här året har gått i en hej dundrandes fart. I slutet av förra december gick jag runt här hemma i min nya svarta favoritklänning, med en hårfärg näst intill lika mörk som klänningen och med ett rött läppstift som prydde mina läppar. I armarna höll jag min svarta, nya gitarr, som jag då inte visste hur man spelade på. Jag var med min farmors särbos två hundar, som jag har älskat sedan jag träffade dem för första gången. Jag satt och skrev upp nyårslöften, som att "börja träna" och "sluta äta godis", och när jag idag tänkte tillbaka på det, kände jag för att skriva vad 2012 har gett mig i lärdom, kunskap och utveckling. 


Nu sitter jag här i soffan ett år senare än när jag sprang runt med min gitarr och hundarna, och skrev nyårslöften. Nu sitter jag här med ljusblont hår som är två dm kortare än i fjol, en lugg som sträcker sig till ögonbrynen, utan något smink och i min lila morgonrock. Jag sitter här med en gitarr som jag har lärt mig spela på, men med en hund mindre. Den äldsta hunden tog nyss sina sista andetag. Hon fick cancer. Jävla cancer.


2012. Om jag har börjat träna och sluta äta godis? Jag kan ju säga såhär att jag är 5 kilo tyngre än vad jag var förra året och det är inte för att jag har byggt upp några muskler precis. Jag sitter även här med en chokladkaka i handen, så svaret på föregående fråga är nej. Utan dåligt samvete. Jag har inte börjat träna och jag har inte slutat äta godis. Under detta år har jag lärt mig att måsten inte är något jag frivilligt tänker välja här i livet. Måsten ger mig ångest som jag inte förtjänar att ha. Måsten ger mig bara negativitet. 


Medan jag skrev de fem raderna här ovan, har chokladkakan i handen bytts ut mot ett skrivblock. Ett skrivblock som jag förra året vid den här tiden skulle fylla med nyårslöften, men som jag nu ska skriva något annat i. Jag ska inte skriva några nyårslöften om att börja träna eller sluta äta godis, för det är inte det livet går ut på, inte mitt i alla fall. Jag vill inte ha några löften som jag ändå vet att jag inte kommer klara. Jag vill istället skriva mål och drömmar, för hur mycket roligare är det inte att ha mål och drömmar att sträva efter, som man själv har valt och som man själv vet att man kommer klara, för att man vill och tror på det, än att sätta upp löften som man känner sig tvingad till att utföra? Jag ska byta ut "köpa gymkort" mot "åka till Grekland och ta en strandpromenad" och jag ska byta ut "sluta äta godis" mot "testa varenda chokladsort av Marabou". Förstår ni grejen? Livet går inte ut på att tvinga sig själv att göra vissa saker och avstå från sötsaker, bara för att samhället säger det. Allt snack om "såhär kommer du i form till beach 2013" och "kändisarnas finaste kroppar", påverkar så många människor, och så ska det inte vara. Livet går ut på att leva det liv man vill leva, och det kan jag knappast tänka mig att man vill göra med alla de där löftena, som man år efter år skriver upp, men ändå aldrig klarar av. 

Och lite varstans kan man hitta meningar som lyder "inför 2013 ska jag bli en bättre människa" etc. Visst, det är ett bra mål ifall man är elak och skadar andra, men varför inte börja med en gång? Ett nytt år kan betyda omstart, men jag tycker inte att bara för att det är ett nytt år, ska allt ändras. Man behöver inte vänta in ett nytt år för att förändra sina levnadsvillkor. Man kan göra det utan att årsiffran ändras. 

Kom igen fina ni, lev det liv ni vill leva. Sitt inte hemma och vänta på bättre dagar. Gå ut och gör något av livet istället. Våga. Våga testa på nya saker, våga lära känna nya människor, våga misslyckas. Umgås med de som ger er energi och inte tvärtom. Skapa mål och ha drömmar, så att ni har något att kämpa för. Kom ihåg att det är okej att må som man vill, men försök ändå visa att ni finns där för era nära och kära om de inte mår på topp. Visa att ni bryr er om dem genom att skicka ett "hur mår du?" eller "jag tänker på dig"-sms ibland. Bjud en vän på middag eller fixa en överraskningfest. Skriv en lapp fylld med fina ord eller håll ett hyllningstal. Och framförallt: unna er själva något fint, så som en ny tröja, en lyxig frukost eller ett bubbelbad med tända ljus. Och händer det för mycket på en gång i ert liv, så var inte rädda att boka av, för det är okej. Ibland måste man göra det. Men det bästa är förstås att inte boka in för mycket i kalendern. Men något som SKA (jag hatar ordet ska, men i detta fall passar det in) bokas upp i kalendern, är egentid. Och det ska ni inte ställa in, för det behövs ibland. 

Jag ska tänka på allt det jag har skrivit från och med idag, och göra 2013 till ett magiskt år. Är ni med mig?


Min lya i Götlaborg.


Min lya i Götlaborg.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0