2011 VS 2012
Nyårsafton 11/12 vs idag (nyårsafton 12/13).
Det är inte bara på insidan jag har förändrats, utan även på utsidan.
Känns som att jag på detta år har blivit en helt ny person, endast positivt.
Om 40 minuter är det ett nytt år. Det känns HELT SJUKT. Men jag gillar det. Tror jag.
GOTT NYTT ÅR PÅ ER!
2012.
2012 har varit ett år med både sorg och glädje, ilska och lycka.
Jag hade en kämpig vår, då jag var väldigt stressad samt förlorade en närstående med cancer, men i början av juni kom vändpunkten, och bortsett från dödsbeskedet, har året i stort sett varit fantastiskt.
Jag har lyssnat på mitt hjärta och tagit kontakt med organisationen Ung Cancer, som var mitt bästa beslut någonsin.
Jag har blivit skribent för webbmagasinet Smile-Magazine och lärt känna den underbara redaktionen.
Jag har träffat så otroligt många nya människor, och många av dem har på kort tid fått en plats i mitt hjärta.
Jag har varit på Melodifestivalen.
Jag har dansat en hel kväll till ett liveband samt varit på bal.
Jag har varit på en X-factor-inspelning.
Jag har varit på konserter och fotograferat det.
Jag har varit på festival och jobbat där.
Jag har börjat dricka kaffe.
Jag har varit på allsång och sjungit sönder mina stämband.
Jag har tagit promenader vid bl a Domkyrkan, Haga och Linné.
Jag har blivit tio år igen och sprungit runt på Liseberg med sockervadd i handen (ok, det där med sockervadd lade jag till för att det skulle låta bra).
Jag har fått tillbaka kontakten med bästa, Frida.
Jag har hyrt stuga på västkusten med en vän, hennes pappa och hans flickvän.
Jag har varit på lägerskola med min förra klass.
Jag har varit på en ö utanför Stockholm med mina tre närmsta grundskolevänner. 
Jag har spenderat 15 dagar i soliga Ayia Napa med min underbara familj.
Jag har varit i Jönköping på konferens och sänt radio.
Jag har hängt i Slottskogen och haft picknick under Way Out West.
Jag har i Halmstad testat på att rida och skrek "JAG KOMMER DÖ" ett antal gånger, men tro det eller ej: jag lever fortfarande!
Jag har fyllt år och tagit hem femton galna tjejkompisar under en föräldrafri kväll.
Jag har ätit ute mer än vad jag någonsin har gjort förr.
Jag har varit statist till filmen om Håkan Hellström som kommer ut vintern 2014 med, Hanna.
Jag har gått Rosa steget och längtar redan till nästa års lopp.
Jag har lyssnat på den viktigaste, bästa och finaste föreläsningen i hela mitt liv med fina, Julia.
Jag har börjat på det bästa gymnasiet, med den bästa linjen, i den bästa klassen.
Jag har lärt känna en underbar person som precis har blivit mamma, och jag är överlycklig.
Jag har börjat hänga på världens bästa kontor och har efter det gått upp några kilo i vikt…
Jag har varit ute på krogen för första gången och minglat runt på FUCK CANCER – festen.
Jag har lärt mig att spela gitarr eller åtminstone ta några ackord.
Jag har varit i huvudstaden med några vänner i redaktionen.
Jag har varit med på intervjuer.
Jag har varit på Svenska hjältar-galan.
Jag har klippt av två decimeter av håret, slingat det ljusare och klippt lugg.
Jag har tagit tag i min specifika socialfobi och klarat av att hålla muntliga presentationer både på svenska och på engelska.
2012 har varit året då jag har levt på riktigt. Jag har vågat testa på nya saker och jag har tagit tag i det som tidigare har tyngt ner mig. 2012 kommer jag alltid minnas som bra. Och i framtiden när mina barn sitter i mitt knä, ska jag säga: "vet ni?! JAG ÖVERLEVDE JORDENS UNDERGÅNG DEN 21 DECEMBER 2012".
Jag vill tacka alla fina personer i mitt liv, gamla som nya, för det här året.
Nu gör vi 2013 till ett minst lika bra år som detta!
Stryk allt som har med nyårslöften att göra.
Imorse låg jag kvar i sängen tills min familj lämnade lägenheten vid halv tolv. Jag gick upp i en snigels tempo, gjorde en brakarfrukost med allt från färsk apelsinjuice till vattenmelon, och tittade på Alpint världscupen (som alla andra vintrar). Den här morgonen har jag tagit det alldeles lugnt och bara tänkt på mig själv. Till en början kändes det skönt att sova ut och ha lite egentid, som jag alltid hade förr, men efter ett tag var rastlösheten där. Fy tusan vad tråkigt det är att slösa bort en dag på att inte göra någonting. Men jag antar att man behöver sådana dagar också. För första gången sedan i påskas har jag haft hundra procent ledigt (okej, inte hundra procent, för jag jobbade hemma till klockan 3 i natt, men ändå), och det är urtrist. Men när jag väl satte igång datorn förut, och lade mig i sängen, började allt tänkande. Då kom någonting upp i huvudet, som jag känner för att dela med mig av.
2012, vilket år! Och fort har det gått, riktigt fort. Jag var inne på Facebook förut och hamnade på något sätt i meddelandeinkorgen. Jag började läsa gamla meddelanden från alla möjliga personer. "Vem är det här nu då? Aha.. just det! Det var hon som kände mammas bästa väns pappas lillasysters fasters farmor. Ah, hon ja!". Ungefär så kändes det. En del saker hade jag glömt bort helt, men vissa saker kändes det som att jag skrev igår. Fastän det var förra julen. Och då insåg jag att det här året har gått i en hej dundrandes fart. I slutet av förra december gick jag runt här hemma i min nya svarta favoritklänning, med en hårfärg näst intill lika mörk som klänningen och med ett rött läppstift som prydde mina läppar. I armarna höll jag min svarta, nya gitarr, som jag då inte visste hur man spelade på. Jag var med min farmors särbos två hundar, som jag har älskat sedan jag träffade dem för första gången. Jag satt och skrev upp nyårslöften, som att "börja träna" och "sluta äta godis", och när jag idag tänkte tillbaka på det, kände jag för att skriva vad 2012 har gett mig i lärdom, kunskap och utveckling.
Nu sitter jag här i soffan ett år senare än när jag sprang runt med min gitarr och hundarna, och skrev nyårslöften. Nu sitter jag här med ljusblont hår som är två dm kortare än i fjol, en lugg som sträcker sig till ögonbrynen, utan något smink och i min lila morgonrock. Jag sitter här med en gitarr som jag har lärt mig spela på, men med en hund mindre. Den äldsta hunden tog nyss sina sista andetag. Hon fick cancer. Jävla cancer.
2012. Om jag har börjat träna och sluta äta godis? Jag kan ju säga såhär att jag är 5 kilo tyngre än vad jag var förra året och det är inte för att jag har byggt upp några muskler precis. Jag sitter även här med en chokladkaka i handen, så svaret på föregående fråga är nej. Utan dåligt samvete. Jag har inte börjat träna och jag har inte slutat äta godis. Under detta år har jag lärt mig att måsten inte är något jag frivilligt tänker välja här i livet. Måsten ger mig ångest som jag inte förtjänar att ha. Måsten ger mig bara negativitet.
Medan jag skrev de fem raderna här ovan, har chokladkakan i handen bytts ut mot ett skrivblock. Ett skrivblock som jag förra året vid den här tiden skulle fylla med nyårslöften, men som jag nu ska skriva något annat i. Jag ska inte skriva några nyårslöften om att börja träna eller sluta äta godis, för det är inte det livet går ut på, inte mitt i alla fall. Jag vill inte ha några löften som jag ändå vet att jag inte kommer klara. Jag vill istället skriva mål och drömmar, för hur mycket roligare är det inte att ha mål och drömmar att sträva efter, som man själv har valt och som man själv vet att man kommer klara, för att man vill och tror på det, än att sätta upp löften som man känner sig tvingad till att utföra? Jag ska byta ut "köpa gymkort" mot "åka till Grekland och ta en strandpromenad" och jag ska byta ut "sluta äta godis" mot "testa varenda chokladsort av Marabou". Förstår ni grejen? Livet går inte ut på att tvinga sig själv att göra vissa saker och avstå från sötsaker, bara för att samhället säger det. Allt snack om "såhär kommer du i form till beach 2013" och "kändisarnas finaste kroppar", påverkar så många människor, och så ska det inte vara. Livet går ut på att leva det liv man vill leva, och det kan jag knappast tänka mig att man vill göra med alla de där löftena, som man år efter år skriver upp, men ändå aldrig klarar av.
Och lite varstans kan man hitta meningar som lyder "inför 2013 ska jag bli en bättre människa" etc. Visst, det är ett bra mål ifall man är elak och skadar andra, men varför inte börja med en gång? Ett nytt år kan betyda omstart, men jag tycker inte att bara för att det är ett nytt år, ska allt ändras. Man behöver inte vänta in ett nytt år för att förändra sina levnadsvillkor. Man kan göra det utan att årsiffran ändras.
Kom igen fina ni, lev det liv ni vill leva. Sitt inte hemma och vänta på bättre dagar. Gå ut och gör något av livet istället. Våga. Våga testa på nya saker, våga lära känna nya människor, våga misslyckas. Umgås med de som ger er energi och inte tvärtom. Skapa mål och ha drömmar, så att ni har något att kämpa för. Kom ihåg att det är okej att må som man vill, men försök ändå visa att ni finns där för era nära och kära om de inte mår på topp. Visa att ni bryr er om dem genom att skicka ett "hur mår du?" eller "jag tänker på dig"-sms ibland. Bjud en vän på middag eller fixa en överraskningfest. Skriv en lapp fylld med fina ord eller håll ett hyllningstal. Och framförallt: unna er själva något fint, så som en ny tröja, en lyxig frukost eller ett bubbelbad med tända ljus. Och händer det för mycket på en gång i ert liv, så var inte rädda att boka av, för det är okej. Ibland måste man göra det. Men det bästa är förstås att inte boka in för mycket i kalendern. Men något som SKA (jag hatar ordet ska, men i detta fall passar det in) bokas upp i kalendern, är egentid. Och det ska ni inte ställa in, för det behövs ibland.
Jag ska tänka på allt det jag har skrivit från och med idag, och göra 2013 till ett magiskt år. Är ni med mig?
Min lya i Götlaborg.
Min lya i Götlaborg.
Självförtroende.
"Du är en förebild, Evelina"
"Du är perfekt"
"Du har ett underbart liv"
"Du är så bra"
Med de meningarna i huvudet (och i hjärtat) är jag självklart stolt och rörd, men även lite förvirrad.
Jag blir så otroligt glad när jag får komplimanger, men jag blir också ledsen för att jag har svårt att hantera det.
Nu för tiden kan jag säga "tack" istället för "nej, sluta ljug", men det tar ändå emot varenda gång.
Jag är en förebild för att jag finns där för de som behöver min hjälp, jag bryr mig om mina nära och kära, jag skänker pengar, startar insamlingsprojekt och arbetar ideellt för att hjälpa människor. Jag är ett levande bevis på "motgång leder till framgång".
Jag är perfekt för att jag är fin, genomgod och har ett hjärta av guld.
Jag har ett underbart liv för jag har en fantastisk familj, många fina vänner och ett underbart jobb.
Jag är så bra för att jag är jag. För att jag stöttar andra, för att jag sätter mig själv i andrahand. För att jag kämpar för andra människors välmående.
Tror ni att jag har skrivit det här om mig själv?
Svaret är nej. Jag skriver vad jag får höra i stort sett varje dag.
Jag vill tacka ärligt, ta åt mig och känna mig bra, men det går inte.
Jag kämpar varje dag med mitt självförtroende. Det går knappt en dag utan att jag gråter för att jag känner mig värdelös, verkligen värdelös. Min insida har jag börjat vänja mig vid och tycka om mer och mer, men min personlighet och utsida är svårare att handskas med.
Jag skriker, men jag får inget svar.
"VARFÖR FÖDDES JAG UTAN ÖGONBRYN, VARFÖR FÖDDES JAG MED EN STOR NÄSA SOM INTE PASSAR IN, VARFÖR FÖDDES JAG MED EXTRABEN I FÖTTERNA SOM FÖRSTÖR HELA MITT LIV, VARFÖR FÖDDES JAG MED EN MUN SOM INGEN NÅGONSIN KOMMER VILJA KYSSA?"
Jag står framför spegeln. Jag får inget svar. Men någonting hör jag. Det är ekot. Mina klagomål över mitt yttre ekar över hela rummet. Det träffar mina öron och sätter sig kvar i hjärnan. Orden bryter ner mig, sekund för sekund. Jag tar åt mig.
Jag önskar mest av allt i hela världen att komplimangerna jag får är det som ska fastna i hjärnan, det jag ska ta åt mig av och inte de hemska kommentarerna jag varje dag ger mig själv.
Jag har aldrig sett ett stjärnfall, därav noll önskningar, men jag lever på hoppet.
En dag kanske jag ser ett och då kanske mina tankar vänder.
Men med den vardagliga "turen" jag har, kommer jag väl aldrig lyckas få min önskan att gå i uppfyllelse.
Livet.. kan vi någon gång bli sams?
Lugg.
O där var jag 2 dm hår fattigare, men en lugg rikare, hallelujah!
Projektredovisning.
Projektpresentationen ser ni i videon.
Tillsammans räddar vi liv, tillsammans förändrar vi världen, tillsammans gör vi skillnad!"
Vill ni hjälpa till att göra skillnad på ett enkelt sätt?
En text från mars 2012.
Mitt liv är om man tänker efter, väldigt bra.
Jag har en underbar familj, en fantastisk släkt och härliga vänner.
Egentligen finns det inget att klaga på, förutom en sak.
Den saken är att jag ständigt går och tänker på att jag inte gör tillräckligt mycket, att jag hjälper till för lite.
Även fast jag får bekräftan från nära och kära, att jag är snål mot mig själv men givmild mot människor som behöver min hjälp, så är jag osäker.
Jag har gått runt med insamlingsbössor, letat runt efter bössor i stan för att skänka pengar, skänkt pengar via telefon mm, men det är inte tillräckligt för mig.
Det är nog först när jag får uppleva min största dröm, att få åka iväg och arbeta som volontär i Afrika, jag inser att jag faktiskt hjälper människor."
Att förändra världen.
Denna förklaring är lite knepig att få ihop på ett rättvist sätt, men jag ska försöka.
I alla år har jag haft lätt att finna det goda i olika personer. Jag har varit naiv.
Detta har ibland uttnyttjats och det har jag märkt i efterhand.
Jag har gått från att försöka finna det goda i en person till att gå till en annan person och leta reda på det goda där.
Jag har letat efter inspirationen.
Jag har lärt mig en del på detta, bland annat att inspiration inte kan letas upp. Inspirationen kommer när man minst anar det.
Sedan flera år tillbaka har jag haft en dröm. En dröm om att bli en hjältinna.
Jag har på ett sätt lyckats med att uppfylla min dröm.
Jag vill lära människor att man får vara precis som man är.
Man får må bra och man får må dåligt.
Jag vill lära dem att man inte ska ge upp bara för att man ibland stöter på en motgång,
utan man ska fortsätta kämpa, för motgång leder till framgång.
Trots hinder, trots panik, trots att det går utför, ska man ändå alltid följa sin dröm.
Jag ger ALDRIG upp.
Jag ska förändra världen.
Matförgiftad.
Dock har jag med min vardagliga tur, råkat ut för vad jag tror är en matförgiftning.
Att gå runt med denna magvärk, må illa och ständigt känna sig beredd på att spy,
är inte det minsta roligt.
Därför väntar jag med att berätta om Stockholmsvistelsen tills jag mår bättre.
Förhoppningsvis imorgon.
Instagram.
Inspiration.
Tror inte det.
Vill ni se mina favoritbilder, så får ni gärna kika in HÄÄÄR.
Jul, jul, strålande jul.
Spenderade morgonen till eftermiddagen på kontoret.
Jag, Sandra och Louise höll i julloppisen och pärldagen, och det var en fin dag.
Fantastiska hjältar och mysig julstämning.
Där kommer jag spendera morgondagen också.
En som jag har lärt känna på pärldagarna som har anordnats några gånger,
gav mig idag en present. En jättefin burk med lite smått och gott i bakväg som hon bakat.
Jag blev så otroligt glad!
Fina, fina människa.
Nu under kvällen har jag fotat lite.
Jag älskar julen.
Ung Cancer-presentation.
Det går ut på att göra en presentation om ett band/en artist/ett jobb, och då valde jag Ung Cancer,
för det kan jag mest om och det tycker jag om också.
Så det är ett fantastiskt roligt arbete enligt mig.
Hej mitt vinterland.
Om jag är galet lycklig?
Svar: ja.
Inte bara det att det känns som att jag lever i låten "hej mitt vinterland", utan även det att jag efter Ung Cancers Facebookstatus om mitt engagemang i organisationen, har fått så mycket kärlek från både nära, kära och okända personer.
Och över 700 unika läsare här har jag också haft idag.
Jag har aldrig brytt mig om läsarantal, men nu känns det ändå otroligt fint, då mina texter jag skriver inte bara skrivs till mig själv, utan någon annan får ta del av det också.
Tacksam.
6/6 - 6/12 - Ung Cancer.
Idag för exakt ett halvår sedan träffade jag Ung Cancer för första gången.
Jag minns det som om det vore igår.
Det var på Picknickfestivalen.
Innan var jag så nervös att jag höll på att vända hem igen, och så kände jag gångerna efter när jag skulle till kontoret med. Men jag vände inte hem igen, och glad är jag för det.
Det blev bättre och bättre för varje dag jag var där och jag blev mer och mer bekväm.
Idag är det en av de bästa platserna jag vet, kontoret alltså.
Där vet jag att jag får må precis hur jag vill.
Jag har inte bara fått nya erfarenheter och en underbar plats att gå till,
jag har även lärt känna så otroligt många människor under dessa månader.
De har hoppat in i mitt hjärta och där kommer de alltid få stanna.
Jag har även fått hjälp med det som var mitt största problem i livet,
även fast nästan ingen annan förstod det, min specifika socialfobi.
Jag har fått göra övningar, jag har fått höra peppande ord och även ord som "SKÄRPNING", men det har hjälpt mig.
Innan trodde jag att de skämtade med mig när jag skulle lära mig allt om följdfrågor etc, för jag trodde ju att jag redan var expert på sådant.
Men det var jag inte.
Nu har jag hållit tal för smågrupper, hållit i en muntlig 5 minuters presentation och stått framför klassen och talat.
DET hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle klara.
Jag har ju haft panikattacker innan pga detta, rymt från skolan och brytit ihop, men nu har jag klarat det. Med ett hjärta som går i 298347690309, men jag har klarat det.
Tack vare dem.
Jag har även fått följa med på äventyr.
Den 1/9 åkte vi till Halmstad för att rida.
Jag var lite rädd eftersom jag aldrig hade ridit förr (förutom på en åsna då) och skrek väl en si så där tusen gånger, men det var roligt att rida. Riktigt roligt.
Det har även blivit ett och annat McDonald's-stopp, pizzaluncher och några restaurangbesök i Botaniska trädgården.
Den 30/11 fick jag uppleva utelivet för första gången, och det gjorde jag med de bästa jag kunde tänka mig.
Det gjorde jag med dem.
FUCK CANCER-festen var helt fantastisk. En dag att minnas för alltid.
På kontoret har det även skett en del misslyckanden.
Första gången jag skulle skära upp smyckeslappar råkade jag missa pappret och skära ett stort jack i hyllan istället.
En annan gång när jag skulle skära smyckeslappar skar jag igenom hela nageln och en del av fingret.
Blev omplostrad rejält och fick ett spökfinger. Exklusivt att peka fingret åt cancern med ett dubbelt så stort finger (kan ju säga att jag inte har skurit smyckeslappar någon gång efter det).
Ett och annat pärlarmband har också spruckit när jag försökt knyta det.
Och antal gånger jag på pärldagar har hjälpt till att knyta folks armband men istället råkat förstöra dem så att pärlorna flyger åt alla håll, är oräknebart.
En grej jag har blivit bättre på efter att ha varit på kontoret, är det här med pyssel.
Innan har jag varit en anti pyssel-person eftersom jag inte har haft tålamodet, men sedan jag började pärla några armband har jag varit fast.
Ibland undrar jag hur många armband jag har hunnit med att pärla sedan i somras.
Jag kan inte beskriva hur galet glad jag är för att jag tog kontakt med Ung Cancer i våras.
Hade aldrig kunnat tro att jag skulle komma personerna där och organisationen så nära.
De har blivit en stor del av mig.
Ända sedan jag träffade dem har mitt liv varje dag förändrats.
Förändrats till något positivt.
Kommer alltid hjälpa dem, för det är det jag vill göra.
Jag vill hjälpa unga cancerdrabbade precis som de vill.
Och jag vill hjälpa organisationen som hjälper de unga cancerdrabbade.
Så till ni på kontoret, ni som har fått mig att förstå att det är okej att känna, ni som har fått mitt liv att förändras till något bättre:
ni är bäst!
På riktigt.
BÄST.
Ps. Jag har inte bara fått erfarenheter, vänner, kärlek och gemenskap på kontoret.
Jag har även fått ett antal extra kilo på kroppen efter alla kakor de har proppat i mig.
Men det gör inget, för mitt extrafett på kroppen värmer mig gott i vinter Ds.
Vi delar inte bara skratt och tid utan även problem.
Vi delar inte bara skratt och tid utan även problem.
Samma problem.
Problem som ingen annan förstår sig på.
Problem som inte är problem i andras ögon.
Men nu har vi varandra.
Nu peppar vi varandra.
Nu hjälper vi varandra.
Nu finns vi där för varandra.
Nu klarar vi det här.
Min vän är bra.
Väldigt bra.
Hur bra som helst faktiskt.
Min vän är även bra på att säga saker som får mig att känna mig fin,
som får mig att känna mig bra.
Hon tror på mig, när jag själv tvivlar.
Hon är genuin. Smart. God.
Länge leve dig.
Inspiration: 0.
Gång på gång blir det såhär.
Inspirationen är försvunnen.
Jag tänker inte pressa fram några ord, bara för att det inte ska eka tomt här.
Jag ska skriva när jag har någonting på hjärtat.
Om elva dagar är det dags för Stockholm. Längtar.
Jag trodde jag hade tur.
Senast igår kväll sa jag "men det är tur, för mina spårvagnar kommer var femte minut och det händer aldrig något inom trafiken för mig då", men tror ni inte att den här himla trafiken ville jävlas med mig idag då? JO, SJÄLVKLART.
Jag var sen till skolan pga en försenad spårvagn. När jag skulle byta spårvagn var nästa spårvagn också försenad, men jag trodde ändå att jag skulle hinna i tid och var glad att jag hade turen med mig. När jag var 2.2 km från skolan ropades det ut "fel på spårvagnen, den måste bytas" från högtalarna.
Så med mitt underställ, med min tjocka jacka, med en halsduk som höll på att strypa mig och med en axelväska som vägde TON pga en dator, datorladdare, mobilladdare, en tung plånka (=plånbok) och en himla massa skolpapper, började jag springa (eller springa och springa, det såg garanterat inte ut som att jag sprang, utan snarare som att jag kravlade mig fram). Jag skulle inte springa en hållplats och heller inte två, utan jag skulle springa de här 2.2 kilometrarna som det är till skolan. Min kondition tillåter vanligtvis inte denna sträcka, speciellt inte med femhundrafemtioelva kilo packning och en halsduk som stryper mig. Men när jag tänkte på min underbara lektion jag hade att vänta, tänkte jag inte ge upp, jag tänkte använda mina superkrafter och springa för kung och fosterland. Men som att inte alla lager kläder, en kass kondition och en tung väska var nog, nej, då skulle det givetvis vara den värsta snöstormen since typ år 0. Så i motvind sprang jag, eller ja, kravlade mig fram och jag såg nog inte klok ut. Men hur jag såg ut var inte det värsta, det värsta var ändå hur jag lät. Stönade som aldrig förr. Inte av njutning, utan av en protest från mina lungor, de ville verkligen inte samarbeta. Men jag sa "tyst lungor, tyst" och gav inte upp. När jag kom innanför skolans dörrar var lyckan enorm. När jag insåg att jag var i tid var lyckan ännu mer enorm. Men lyckan var mest enorm när jag insåg att jag inte är helt körd inför Göteborgsvarvet. Tills jag då kom på att Göteborgsvarvet är 2 mil och inte 2 kilometer.
Ännu en gång misslyckades jag med mitt tänkande.
Och ännu en gång misslyckades jag med mitt skolarbete genom att skriva en novell i sociala medier istället.
Fredagens fantastiska fest.
Ett av mina brev till medlemmar.
Isak Strand VS Toe på scen. Preggot Jennie i farten!
Arbetsbandet plus mitt viktigaste, finaste och bästa fuck cancer-armband.
Lite backstage, Isak Strand VS Toe fick varenda en att skaka loss!
"Innan jag dör ska jag"
Underbara Martina och jag.
I fredags hade jag en av de bästa kvällarna i mitt liv.
Det var fest på Pustervik.
Vi alla som var där visade att vi är med i armén mot cancern,
genom att använda FUCK CANCER-broschar, posera framför fotoväggen med militärkeps, skriva på vad man vill göra innan man dör, skriva kärleksbrev till medlemmar som har haft eller har cancer.
Bara av att vara där under kvällen, visade att man alltid kommer vara med att kämpa, för cancern ska aldrig få vinna.
Eftersom det var barer/krog, kväll och natt, var det självklart 18-årsgräns.
Jag är inte 18, men kom in ändå och det är jag oerhört tacksam för.
Jag hjälpte till att förbereda festen och jobbade en del där under kvällen och natten också.
Under denna kväll hann jag med allt roligt,
som att dansa, mingla, vara försäljare, fotas, prata med nytt folk, träffa underbara människor, trösta en gråtande tjej, kramas, skicka kärlek och lyssna på bl a fina Dennis Camitz och Isak Strand VS Toe.
Jag hade det förjävla kul och vill ännu en gång tacka de BÄSTA personerna på denna planet, för min första, fantastiska utekväll.
♥ er, Jennie, Johanna, Hanna, Julia, Fredrik, Louise, Sandra och Jenny.
