Jag är rädd. Rädd för att vara rädd. Rädd för döden. Rädd för att jag ska bli sjuk. Rädd för att jag aldrig kommer få barn. Rädd för att hålla föredrag. Rädd för att misslyckas, men mest rädd för att lyckas. 

Rädsla. När jag hör det ordet tänker jag på negativitet, någonting som helst inte får besöka mitt liv. Men ändå knackar rädslan på med jämna mellanrum, och stökar till det. Jag är rädd för att dö, men ännu räddare för att leva. Dö vet jag att jag någon gång kommer göra och det kan jag inte styra över. Men att leva vet jag inte om jag kommer göra. Jag lever, men jag kan aldrig veta hur länge. Livet kan helt plötsligt ta slut, och därför är jag rädd för att leva. Jag är rädd för att göra fel och inte fokusera på rätt saker här i livet. Jag är rädd för att inte leva det livet jag vill leva. Jag är rädd för att vara rädd, för att rädslan skrämmer mig. Jag är rädd för att bli sjuk. För att bli sådär sjuk att jag inte klarar mig på egen hand. För att bli sådär sjuk att jag inte vet vad som kommer hända härnäst. Jag är rädd för att jag aldrig kommer få bli mamma, för att jag aldrig kommer träffa någon att älska som älskar mig tillbaka, för att aldrig bilda egen familj, för att aldrig få ett jobb, för att aldrig få en egen lägenhet. Rädslan att hålla ett föredrag för någon mer än kameran och spegeln får mig att inte kunna äta, att inte kunna andas, att inte kunna fokusera. Jag är rädd, men är osäker på varför. Jag dör ju inte av det. Eller? Jag är rädd för att misslyckas, att göra någonting och inte bli nöjd. Men det jag är mest rädd för är att lyckas. Att klara någonting jag aldrig har gjort förr, att springa hundra meter snabbare än någonsin, att prata inför folk. För om jag klarar det måste jag göra det ännu bättre nästa gång, och om jag inte gör det misslyckas jag. Det går runt i en ond cirkel.

Jag är rädd för att vara rädd, för att vara rädd för att vara rädd. Jag är rädd för att erkänna mina rädslor, i tron om att andra med värre problem, ska döma mig för att jag bara är rädd för "småsaker". 

Jag har en hatkärlek till rädsla. Jag hatar att känna mig rädd, att verkligen ha panik, att verkligen gå och grubbla över det som gör mig rädd hela tiden. Men jag älskar också att vara rädd, för det gör mig motiverad. Är jag rädd vill jag bli av med rädslan, och för att bli av med rädslan måste jag ta mod till mig och utmana mig själv, utmana rädslan. Klarar jag det, klarar jag allt. Att vara modig kan man inte vara utan rädsla och motgång. Utan rädslor skulle man bara vara. Inte modig. Jag har lärt mig att hantera mina rädslor till viss del. Vetskapen om att de inte kommer försvinna förrän jag har tagit mig igenom dem finns där. I bakhuvudet. Någonstans. 

Jag har lärt mig att det är okej att vara rädd, att det är okej att prata om sin rädsla. Man ska inte behöva må dåligt att prata om sin rädsla, bara för man vet att någon annan har det så mycket värre än en själv. Man ska få vara rädd för det man är rädd för, och inte skämmas över det. För det är okej.