Jag minns inte vad jag tänkte på just då, men jag vill minnas att stod på kanten till den femtio meter långa simbassängen och tittade ner på mina fötter. 
Mina knöliga, missbildade fötter. Fötterna som hade extra utstickande ben och låg upptryckta längst benen när jag föddes.

Framför mina fötter såg jag vattnet, det där turkosfärgade vattnet som var fyllt med klor och påminde mig om när jag var med min familj på Mallorca, hösten.. jag minns inte riktigt när. 

Plötsligt var jag nere i vattnet och simmade på banan bredvid min vän som deltog i en simtävling. 
Jag hatade att simma, i alla fall när det gick snabbt, men gjorde det för min väns skull.
Jag ville så gärna simma bredvid henne och heja henne till en seger. 

När jag skulle ta mig upp ur vattnet efteråt, stod han framför mig.
Han som jag var så galet betuttad i. 
Han som hade det där halvlånga, solblekta håret. 
Han med ögonen som var blåare än bassängvattnet.
Han som hade det största hjärtat på denna jord. 

På något sätt hamnade vi sedan i ett rum i simhallen. Ett låst rum.
Jag och han, han och jag. Vi två. Tillsammans.
Det som sedan hände där inne, stannar där inne.

Ps. Min vän vann tävlingen Ds.