För där vet jag att jag alltid har någon som stöttar mig.
Där vet jag att jag får må precis hur jag vill.


Jag har inte bara fått nya erfarenheter och en underbar plats att gå till,
jag har även lärt känna så otroligt många människor under dessa månader. 
De har hoppat in i mitt hjärta och där kommer de alltid få stanna. 


Jag har även fått hjälp med det som var mitt största problem i livet,
även fast nästan ingen annan förstod det, min specifika socialfobi.
Jag har fått göra övningar, jag har fått höra peppande ord och även ord som "SKÄRPNING", men det har hjälpt mig.
Innan trodde jag att de skämtade med mig när jag skulle lära mig allt om följdfrågor etc, för jag trodde ju att jag redan var expert på sådant.
Men det var jag inte. 
Nu har jag hållit tal för smågrupper, hållit i en muntlig 5 minuters presentation och stått framför klassen och talat.
DET hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle klara.
Jag har ju haft panikattacker innan pga detta, rymt från skolan och brytit ihop, men nu har jag klarat det. Med ett hjärta som går i 298347690309, men jag har klarat det. 
Tack vare dem.

Jag har även fått följa med på äventyr.
Den 1/9 åkte vi till Halmstad för att rida.
Jag var lite rädd eftersom jag aldrig hade ridit förr (förutom på en åsna då) och skrek väl en si så där tusen gånger, men det var roligt att rida. Riktigt roligt.
Det har även blivit ett och annat McDonald's-stopp, pizzaluncher och några restaurangbesök i Botaniska trädgården.


Den 30/11 fick jag uppleva utelivet för första gången, och det gjorde jag med de bästa jag kunde tänka mig.
Det gjorde jag med dem.
FUCK CANCER-festen var helt fantastisk. En dag att minnas för alltid.


På kontoret har det även skett en del misslyckanden.
Första gången jag skulle skära upp smyckeslappar råkade jag missa pappret och skära ett stort jack i hyllan istället. 
En annan gång när jag skulle skära smyckeslappar skar jag igenom hela nageln och en del av fingret.
Blev omplostrad rejält och fick ett spökfinger. Exklusivt att peka fingret åt cancern med ett dubbelt så stort finger (kan ju säga att jag inte har skurit smyckeslappar någon gång efter det).
Ett och annat pärlarmband har också spruckit när jag försökt knyta det.
Och antal gånger jag på pärldagar har hjälpt till att knyta folks armband men istället råkat förstöra dem så att pärlorna flyger åt alla håll, är oräknebart. 


En grej jag har blivit bättre på efter att ha varit på kontoret, är det här med pyssel.
Innan har jag varit en anti pyssel-person eftersom jag inte har haft tålamodet, men sedan jag började pärla några armband har jag varit fast.
Ibland undrar jag hur många armband jag har hunnit med att pärla sedan i somras. 


Jag kan inte beskriva hur galet glad jag är för att jag tog kontakt med Ung Cancer i våras. 
Hade aldrig kunnat tro att jag skulle komma personerna där och organisationen så nära.
De har blivit en stor del av mig.
Ända sedan jag träffade dem har mitt liv varje dag förändrats.
Förändrats till något positivt.


Kommer alltid hjälpa dem, för det är det jag vill göra.
Jag vill hjälpa unga cancerdrabbade precis som de vill.
Och jag vill hjälpa organisationen som hjälper de unga cancerdrabbade.

Så till ni på kontoret, ni som har fått mig att förstå att det är okej att känna, ni som har fått mitt liv att förändras till något bättre:
ni är bäst!
På riktigt.
BÄST.